Söndagen den 4 mars 2012. Vi skulle fira min födelsedag.
Jag, maken, barnen, svärfar och svåger gick och åt fondue.
Jag var febrig, tog två citodon och kopplade på TENS-utrustningen. Försökte hålla god min på restaurangen, och kan inte precis säga att jag njöt av kvällen trots att det var ganska mysigt.
Jag var som i en bubbla, lekte att jag var mitt "vanliga" jag för familjens skull, men jag var övertygad om att jag höll på att krascha fullständigt och kände hur paniken smög sig på.
Vi kom hem efter middagen och satte bilen på parkeringen, och innan vi ens hann komma innanför ytterdörren så började jag skälva, jag skakade och tårarna sprutade, kände att nu ORKAR jag inte mer. Det kändes som jag skulle flippa ut fullständigt.
Det skar som av rakblad i hela buken och i revbenen. Jag frös och svettades om vartannat, febrig, darrig, starka panikkänslor. Jag höll allvarligt talat på att förlora förståndet.
Jag slängde mig på sängen när vi kom in, brölade av ångest, "JAG VILL INTE MER", "JAG VILL INTE, VILL INTE VILL INTE, JAG TAR LIVET AV MIG, JAG PALLAR INTE MED DET HÄR".
Min man blev riktigt arg, "vad fan vill du att jag ska göra, jag är ingen doktor, jag ringer efter ambulans".
"Neeeeej", det ville jag inte, vad skulle de göra? Jag hade ju redan sökt så många gånger och det var ju inget fel på mig, de gjorde ju inga "fynd". och jag var VÄL undersökt.
Vilken jävla panik. När man känner sig så förtvivlad så man tvekar över vem man är, om man är galen på riktigt, om man börjar tappa allt förstånd, om man tvivlar på att man är fysiskt sjuk och snuddar vid tanken att det är "psykiskt", att smärtan, febern, blåmärkena, domningarna, darrningarna, panikattackerna beror på ens egna förvridna psyke, då är det minst sagt krångligt.
Jag visste inte om jag skulle låta mig flippa ut fullständigt, bara vråla och bete mig som en galning och bli inlåst och nerdrogad. eller skulle jag lista ut det smidigaste sättet att avsluta livet på.
Eller skulle jag än en gång ta mig samman och försöka hjälpa mig själv.
Det blev det sistnämnda.
Jag låg i en darrande, värkande, förtvivlad hög i sängen och somnade till slut av ren utmattning.
På natten mellan den 4-5 mars 2012 så kom ytterligare ett symptom: ryckningar i kroppen.
måndag 12 november 2012
fredag 9 november 2012
Besök på infektionsmottagningen
Letade runt på sjukhusområdet efter infektionsmottagningen.
Det visade sig till slut att jag skulle gå till den vanliga akuten med min remiss. Först in på triage, jag hade feber 38,0 grader. Sen vidare till infektionsmottagningen där jag väntade någon timme. Hade sååååå förbannat ont i magen och underlivet, varvade mellan att stå och sitta, och till slut var det min tur.
Doktor HS kom och hämtade mig, och jag fick dra min story. Jag storgrät av smärta, frustration, spänning och uppgivenhet.
HS sa att "ja, nu har du ju redan blivit stucken så många gånger, och det enda vi kan göra är ju att göra en lumbalpunktion, dvs ett stick i ryggen för att titta på spinalvätskan. Om man ser tecken på infektion där, så kan vi skriva ut antibiotika direkt".
"Gör då det" sa jag. Fick Sobril (tror det var 25 mg) en timme innan ingreppet. Fick ligga ner på en brits och kuta med ryggen, först en bedövningsspruta, och sen blev det provtagning. HS gjorde ett bra jobb, jag sa till när det kändes som nålen var på väg på fel håll, och då rättade HS till den. Det gick bra.
Sen blev jag inrullad bakom ett skynke och slumrade till. Jag skulle få besked efter någon timme om det fanns tecken på infektion i spinalvätskan.
Dr JT kom och berättade att det fanns inga omedelbara tecken på infektion i spinalvätskan, därför kunde de inte skriva ut någon antibiotika, jag skulle vänta ca en vecka på resterande provresultat och eventuellt få antibiotika då om analyssvaret visade på infektion.
Det vara bara att åka hem och fortsätta vara sjuk.
Det visade sig till slut att jag skulle gå till den vanliga akuten med min remiss. Först in på triage, jag hade feber 38,0 grader. Sen vidare till infektionsmottagningen där jag väntade någon timme. Hade sååååå förbannat ont i magen och underlivet, varvade mellan att stå och sitta, och till slut var det min tur.
Doktor HS kom och hämtade mig, och jag fick dra min story. Jag storgrät av smärta, frustration, spänning och uppgivenhet.
HS sa att "ja, nu har du ju redan blivit stucken så många gånger, och det enda vi kan göra är ju att göra en lumbalpunktion, dvs ett stick i ryggen för att titta på spinalvätskan. Om man ser tecken på infektion där, så kan vi skriva ut antibiotika direkt".
"Gör då det" sa jag. Fick Sobril (tror det var 25 mg) en timme innan ingreppet. Fick ligga ner på en brits och kuta med ryggen, först en bedövningsspruta, och sen blev det provtagning. HS gjorde ett bra jobb, jag sa till när det kändes som nålen var på väg på fel håll, och då rättade HS till den. Det gick bra.
Sen blev jag inrullad bakom ett skynke och slumrade till. Jag skulle få besked efter någon timme om det fanns tecken på infektion i spinalvätskan.
Dr JT kom och berättade att det fanns inga omedelbara tecken på infektion i spinalvätskan, därför kunde de inte skriva ut någon antibiotika, jag skulle vänta ca en vecka på resterande provresultat och eventuellt få antibiotika då om analyssvaret visade på infektion.
Det vara bara att åka hem och fortsätta vara sjuk.
torsdag 25 oktober 2012
En första provtagning
På borrelia-tbe föreningens hemsida finns namn och telefonnummer på kontaktpersoner. Jag sms:ade till en av dem på fredagkvällen och frågade om jag fick ringa, och när i så fall. Han svarade att jag kunde ringa på lördag morgon vid åttatiden.
Jag fick veta att det finns ingen hjälp att få i Sverige. Man kan inte göra en klinisk diagnos (alltså baserat på symptomen), utan förlitar sig blint på analyserna som man gör på blod och vissa fall spinalvätska. Jag fick namn, telefonnummer och mailadresser till olika kliniker och läkare i Tyskland, på Åland, och i Norge. Han berättade också om sin sjukdomshistoria som bland annat innefattade behandling i Tyskland han mådde bättre, men var fortfarande inte frisk.
Efter att jag hade pratat med honom så bara snurrade det i huvudet, hur farao skulle jag lösa detta.
Pratade med min man och berättade att jag nu trodde att jag visste vad jag var sjuk av men hur skulle jag gå vidare!!!!?????
Jag försökte smälta allt men blev mer och mer övertygad om att det var detta som gjorde mig så sjuk.
På måndagen ringde jag till kvinnokliniken där jag fortfarande var under utredning och bad att få prata med GR, den läkare som jag sist träffade. Jag lämnade meddelande till honom och sa att det var brådskande, men på onsdagen (den 29/2) hade han fortfarande inte hört av sig. Jag och min man åkte in till kvinnokliniken akut och tog en nummerlapp. Förklarade för den sköterska som tog emot oss vad saken gällde och hon menade att detta var inget för kvinnokliniken, detta skulle skötas av vårdcentralen. Men då ryckte min man in och sa att jag är ju under utredning på KK, och nu får ni se till att ta de här proverna, vi vill INTE gå till vårdcentralen.
Sköterskan gick iväg och skulle diskutera med en läkare, och det slutade med att vi fick en tid dagen efter hos en kvinnlig överläkare, CH.
Dagen efter träffade vi CH som skakade på huvudet när jag sa att inget Borreliatest hade tagits på mig. "Det är det första jag tänker på när jag har en patient med så här diffusa symptom" sa hon.
CH kändes väldigt sympatisk och proffsig, hon såg till att ett blodprov togs på KK, och sen skrev hon en akutremiss till infektionsmottagningen för bedömning.
Jag fick veta att det finns ingen hjälp att få i Sverige. Man kan inte göra en klinisk diagnos (alltså baserat på symptomen), utan förlitar sig blint på analyserna som man gör på blod och vissa fall spinalvätska. Jag fick namn, telefonnummer och mailadresser till olika kliniker och läkare i Tyskland, på Åland, och i Norge. Han berättade också om sin sjukdomshistoria som bland annat innefattade behandling i Tyskland han mådde bättre, men var fortfarande inte frisk.
Efter att jag hade pratat med honom så bara snurrade det i huvudet, hur farao skulle jag lösa detta.
Pratade med min man och berättade att jag nu trodde att jag visste vad jag var sjuk av men hur skulle jag gå vidare!!!!?????
Jag försökte smälta allt men blev mer och mer övertygad om att det var detta som gjorde mig så sjuk.
På måndagen ringde jag till kvinnokliniken där jag fortfarande var under utredning och bad att få prata med GR, den läkare som jag sist träffade. Jag lämnade meddelande till honom och sa att det var brådskande, men på onsdagen (den 29/2) hade han fortfarande inte hört av sig. Jag och min man åkte in till kvinnokliniken akut och tog en nummerlapp. Förklarade för den sköterska som tog emot oss vad saken gällde och hon menade att detta var inget för kvinnokliniken, detta skulle skötas av vårdcentralen. Men då ryckte min man in och sa att jag är ju under utredning på KK, och nu får ni se till att ta de här proverna, vi vill INTE gå till vårdcentralen.
Sköterskan gick iväg och skulle diskutera med en läkare, och det slutade med att vi fick en tid dagen efter hos en kvinnlig överläkare, CH.
Dagen efter träffade vi CH som skakade på huvudet när jag sa att inget Borreliatest hade tagits på mig. "Det är det första jag tänker på när jag har en patient med så här diffusa symptom" sa hon.
CH kändes väldigt sympatisk och proffsig, hon såg till att ett blodprov togs på KK, och sen skrev hon en akutremiss till infektionsmottagningen för bedömning.
tisdag 23 oktober 2012
Den 24 februari 2012, ett ljus går upp
Fredagen den 24 februari på kvällen.
Ligger i soffan och googlar (som vanligt) på sjukdomstillstånd. Letar efter sjukdomstillstånd som ger smärta i revbenen. Plötsligt hamnar jag på en hemsida som har en lista över symptom där jag kan pricka in vartenda ett av mina konstiga symptom.
BORRELIA
Hamnar på Borrelia-TBE föreningens hemsida www.borrelia-tbe.se
Symptom på Borreliainfektion;
Fästingbett (färre än 50% minns bettet, eller får/ser utslaget)
1. Utslag där fästing bitit dig
2. Positivt borreliatest, blodprov – ELISA
3. Positivt borreliatest, CNS – ELISA ryggmärgsvätska
(Observera att du kan ha negativa provsvar och ändå vara borreliainfekterad)
4. Utslag väsentligen cirkulärt som sprider sig utåt (eller generellt)
(Observera att man INTE behöver ha ett synligt utslag för att vara borreliainfekterad)
5. Utslag på andra delar av kroppen
6. Svullnad/utslag, som försvinner och återkommer
Huvud, Ansikte, Hals
7. Oförklarligt håravfall
8. Huvudvärk, mild eller svårartad, anfall med konvulsioner (epilepsi)
9. Tryckkänsla i huvudet, (White Matter Lesions in Head MRI)
10. Ryckningar i ansiktet eller i andra muskelgrupper
11. Ansiktsförlamning (Bell’s Palsy)
12. Stickningar i näsa, tungspets, kinder eller ansiktsrodnad
13. Styv nacke eller smärtor i hals/nacke
14. Smärtor eller rörelseproblem, styvhet i käken
15. Tandproblem (oförklarliga)
16. Halsont, ständigt behov att harkla, mycket slem. Heshet, rinnande näsa
Ögon/Syn
17. Dubbelsyn eller suddig syn
18. Ökat antal fläckar i synfältet
19. Ögonsmärtor, eller svullnad runt ögonen
20. Överkänslighet mot ljus
21. Blinkande ljusfenomen/vågighet i synfältets gränser/oförklarliga bilder sedda ur
ögonvrån
Öron/Hörsel
22. Nedsatt hörselförmåga i ett eller bägge öron, ‘lock i öronen’.
23. Surrande ljud i öronen
24. Smärta i öronen, uttalad ljudöverkänslighet
25. Ringande ljud i ett eller båda öronen
Matsmältningssystem
26. Diarré
27. Förstoppning
28. Irriterad urinblåsa (svårt att starta/stoppa) eller Interstitial cystit
29. Orolig mage (illamående eller smärta) eller GERD (Gastro esophageal reflux-sjukdom)
Muskler & Skelett
30. Smärtor i ben eller leder eller svullnad, Karpaltunnelsyndrom
31. Styva leder, rygg, nacke, Tennisarmbåge
32. Muskelsmärtor eller kramper, (Fibromyalgi)
Respiratoriskt och Cirkulatoriskt System
33. Andfåddhet, oförmåga att ta ett djupt andetag, hosta
34. Bröstsmärtor eller ömhetskänsla i revben
35. Nattliga svettningar eller oförklarlig frossa
36. Hjärtklappning eller extraslag
37. Endokardit, Hjärtblock
Nervsystemet
38. Darrningar eller oförklarliga skakningar
39. Brännande eller stickande känslor i kroppen
40. Trötthet, Kroniskt trötthetssyndrom, Försvagade muskler, perifer neuropati eller partiell
förlamning
41. Ökat tryck i huvudet
42. Nedsatt känsel, pirrande känsla eller stickningar
43. Nedsatt balans, yrsel, svårigheter att gå
44. Ökad känslighet för åksjuka/sjösjuka
45. Yrsel, lättare attacker av svimfärdighet
Psykisk hälsa
46. Humörsvängningar, lättirriterbarhet, manodepressivitet
47. Ovanlig/oförklarlig depression
48. Försämrat lokalsinne (känsla av att ha gått vilse)
49. Känsla av att man håller på att tappa förståndet
50. Över-emotionella reaktioner, lätt att falla i gråt
51. Sover för mycket, eller svårigheter att somna
52. Svårt att somna, orolig sömn eller svårt att fortsätta sova
53. Narkolepsi, sömnapnéer
54. Panikattacker, starka oroskänslor
Mentala Förmågor
55. Minnesförluster (kort- eller långtidsminne)
56. Förvirring, svårigheter att tänka klart
57. Koncentrations- eller läs-svårigheter
58. Gå till fel ställen
59. Talsvårigheter (otydlighet eller långsamhet)
60. Stamningar
61. Förlorad förmåga att utföra enkla uppgifter
Reproduktion och Sexualitet
62. Förlorad sexdrift
63. Sexuella dysfunktioner
64. Oförklarliga menssmärtor, oregelbunden mens
65. Oförklarliga smärtor i, eller vätska från brösten
66. Smärtor i testiklar eller i bäckenregionen
Generellt Välbefinnande
67. Oförklarlig ökning eller minskning av kroppsvikt
68. Extrem trötthet
69. Svullna körtlar/lymfknutor
70. Oförklarlig feber (hög eller låg temperatur)
71. Kontinuerliga infektioner (bihålor, njurar, ögon, etc.)
72. Symptom som verkar förändras, komma och gå
73. Smärta som flyttar mellan olika kroppsdelar
74. Tidigt i sjukdomen, genomgått en influensalik sjukdom ’som aldrig riktigt gick över’.
75. Låg kroppstemperatur
76. Allergier, överkänslighet mot kemikalier
77. Ökad känslighet för sprit och förvärrad bakfylla
Överkänslighet mot ljus
Ligger i soffan och googlar (som vanligt) på sjukdomstillstånd. Letar efter sjukdomstillstånd som ger smärta i revbenen. Plötsligt hamnar jag på en hemsida som har en lista över symptom där jag kan pricka in vartenda ett av mina konstiga symptom.
BORRELIA
Hamnar på Borrelia-TBE föreningens hemsida www.borrelia-tbe.se
Symptom på Borreliainfektion;
Fästingbett (färre än 50% minns bettet, eller får/ser utslaget)
1. Utslag där fästing bitit dig
2. Positivt borreliatest, blodprov – ELISA
3. Positivt borreliatest, CNS – ELISA ryggmärgsvätska
(Observera att du kan ha negativa provsvar och ändå vara borreliainfekterad)
4. Utslag väsentligen cirkulärt som sprider sig utåt (eller generellt)
(Observera att man INTE behöver ha ett synligt utslag för att vara borreliainfekterad)
5. Utslag på andra delar av kroppen
6. Svullnad/utslag, som försvinner och återkommer
Huvud, Ansikte, Hals
7. Oförklarligt håravfall
8. Huvudvärk, mild eller svårartad, anfall med konvulsioner (epilepsi)
9. Tryckkänsla i huvudet, (White Matter Lesions in Head MRI)
10. Ryckningar i ansiktet eller i andra muskelgrupper
11. Ansiktsförlamning (Bell’s Palsy)
12. Stickningar i näsa, tungspets, kinder eller ansiktsrodnad
13. Styv nacke eller smärtor i hals/nacke
14. Smärtor eller rörelseproblem, styvhet i käken
15. Tandproblem (oförklarliga)
16. Halsont, ständigt behov att harkla, mycket slem. Heshet, rinnande näsa
Ögon/Syn
17. Dubbelsyn eller suddig syn
18. Ökat antal fläckar i synfältet
19. Ögonsmärtor, eller svullnad runt ögonen
20. Överkänslighet mot ljus
21. Blinkande ljusfenomen/vågighet i synfältets gränser/oförklarliga bilder sedda ur
ögonvrån
Öron/Hörsel
22. Nedsatt hörselförmåga i ett eller bägge öron, ‘lock i öronen’.
23. Surrande ljud i öronen
24. Smärta i öronen, uttalad ljudöverkänslighet
25. Ringande ljud i ett eller båda öronen
Matsmältningssystem
26. Diarré
27. Förstoppning
28. Irriterad urinblåsa (svårt att starta/stoppa) eller Interstitial cystit
29. Orolig mage (illamående eller smärta) eller GERD (Gastro esophageal reflux-sjukdom)
Muskler & Skelett
30. Smärtor i ben eller leder eller svullnad, Karpaltunnelsyndrom
31. Styva leder, rygg, nacke, Tennisarmbåge
32. Muskelsmärtor eller kramper, (Fibromyalgi)
Respiratoriskt och Cirkulatoriskt System
33. Andfåddhet, oförmåga att ta ett djupt andetag, hosta
34. Bröstsmärtor eller ömhetskänsla i revben
35. Nattliga svettningar eller oförklarlig frossa
36. Hjärtklappning eller extraslag
37. Endokardit, Hjärtblock
Nervsystemet
38. Darrningar eller oförklarliga skakningar
39. Brännande eller stickande känslor i kroppen
40. Trötthet, Kroniskt trötthetssyndrom, Försvagade muskler, perifer neuropati eller partiell
förlamning
41. Ökat tryck i huvudet
42. Nedsatt känsel, pirrande känsla eller stickningar
43. Nedsatt balans, yrsel, svårigheter att gå
44. Ökad känslighet för åksjuka/sjösjuka
45. Yrsel, lättare attacker av svimfärdighet
Psykisk hälsa
46. Humörsvängningar, lättirriterbarhet, manodepressivitet
47. Ovanlig/oförklarlig depression
48. Försämrat lokalsinne (känsla av att ha gått vilse)
49. Känsla av att man håller på att tappa förståndet
50. Över-emotionella reaktioner, lätt att falla i gråt
51. Sover för mycket, eller svårigheter att somna
52. Svårt att somna, orolig sömn eller svårt att fortsätta sova
53. Narkolepsi, sömnapnéer
54. Panikattacker, starka oroskänslor
Mentala Förmågor
55. Minnesförluster (kort- eller långtidsminne)
56. Förvirring, svårigheter att tänka klart
57. Koncentrations- eller läs-svårigheter
58. Gå till fel ställen
59. Talsvårigheter (otydlighet eller långsamhet)
60. Stamningar
61. Förlorad förmåga att utföra enkla uppgifter
Reproduktion och Sexualitet
62. Förlorad sexdrift
63. Sexuella dysfunktioner
64. Oförklarliga menssmärtor, oregelbunden mens
65. Oförklarliga smärtor i, eller vätska från brösten
66. Smärtor i testiklar eller i bäckenregionen
Generellt Välbefinnande
67. Oförklarlig ökning eller minskning av kroppsvikt
68. Extrem trötthet
69. Svullna körtlar/lymfknutor
70. Oförklarlig feber (hög eller låg temperatur)
71. Kontinuerliga infektioner (bihålor, njurar, ögon, etc.)
72. Symptom som verkar förändras, komma och gå
73. Smärta som flyttar mellan olika kroppsdelar
74. Tidigt i sjukdomen, genomgått en influensalik sjukdom ’som aldrig riktigt gick över’.
75. Låg kroppstemperatur
76. Allergier, överkänslighet mot kemikalier
77. Ökad känslighet för sprit och förvärrad bakfylla
"Äntligen" en sjukdom som kan ge "ömhetskänsla i revbenen", "smärtor i bäckenregionen", med mera, med mera......
JAG:
Överkänslighet mot ljus
Ömhetskänsla i revben
Hjärtklappning eller extraslag
Darrningar eller oförklarliga skakningar
lördag 20 oktober 2012
Akupunktur
Sjukgymnasten som lånade ut TENS-utrustningen till mig rekommenderade en klinik som ger akupunktur. På kliniken finns A som är barnmorska och har arbetat på vårdcentralen.
Hon skulle vara mycket duktig när det gällde kroniska smärttillstånd.
Jag tog kontakt med A och fick en tid, vi pratade om kost, motion, välbefinnande, avslappning mm.
A sa "det kommer att ta tid, men det KOMMER att bli bra".
A lade upp ett kost- och motionsprogram till mig som jag skulle följa, och så skulle jag få akupunktur regelbundet.
Efter första gången med akupunktur den 14 februari åkte jag hem och stöp i sängen - helt utmattad.
A sa att om jag hade det extra jobbigt med smärta så skulle jag ringa henne direkt så jag kunde få akupunktur direkt. En söndag var det extra jobbigt, hade så förbannat ont i kroppen och kände mig febrig, jag ringde A och fick komma in för en behandling. Jag grät när jag kom dit, så trött på att vara sjuk och inte veta varför. Efter behandlingen berättade jag att jag hade förmodligen feber, och det var INTE bra sa A, att behandla när man har feber. Vi bokade in en ny tid om drygt en vecka.
Veckan efter gick jag som i dvala, mådde så jäkla dåligt, fick ingen hjälp någonstans kändes det som.
Min mamma sa till mig att jag inte fick ge upp, till slut kommer du att hitta en läkare som kan hjälpa dig, och som vet vad det är som du lider av. Jag hade mailat till Sophiahemmet i Stockholm på mammas inrådan, men de hade inte svarat. Min man ringde till Sophiahemmet och vi fick veta att de tar INGA patienter utanför kommunen.
Hon skulle vara mycket duktig när det gällde kroniska smärttillstånd.
Jag tog kontakt med A och fick en tid, vi pratade om kost, motion, välbefinnande, avslappning mm.
A sa "det kommer att ta tid, men det KOMMER att bli bra".
A lade upp ett kost- och motionsprogram till mig som jag skulle följa, och så skulle jag få akupunktur regelbundet.
Efter första gången med akupunktur den 14 februari åkte jag hem och stöp i sängen - helt utmattad.
A sa att om jag hade det extra jobbigt med smärta så skulle jag ringa henne direkt så jag kunde få akupunktur direkt. En söndag var det extra jobbigt, hade så förbannat ont i kroppen och kände mig febrig, jag ringde A och fick komma in för en behandling. Jag grät när jag kom dit, så trött på att vara sjuk och inte veta varför. Efter behandlingen berättade jag att jag hade förmodligen feber, och det var INTE bra sa A, att behandla när man har feber. Vi bokade in en ny tid om drygt en vecka.
Veckan efter gick jag som i dvala, mådde så jäkla dåligt, fick ingen hjälp någonstans kändes det som.
Min mamma sa till mig att jag inte fick ge upp, till slut kommer du att hitta en läkare som kan hjälpa dig, och som vet vad det är som du lider av. Jag hade mailat till Sophiahemmet i Stockholm på mammas inrådan, men de hade inte svarat. Min man ringde till Sophiahemmet och vi fick veta att de tar INGA patienter utanför kommunen.
fredag 19 oktober 2012
Sjukskrivning mm
Jag var sjukskriven på heltid från den 26 juli 2011 fram till den 20 november 2011, sen började jag arbeta tio timmar i veckan till den 18 december, därefter halvtid för att gå upp till att arbeta heltid från och med den 18 januari 2012. Enligt läkaren på vårdcentralen kunde jag ju inte vara sjukskriven pga mina underlivsbesvär, och jag hade ju haft en "lång" rehabilitering tyckte han.
När jag i mitten av februari 2012 fick träffa den nye läkaren på kvinnokliniken så drog jag ju min historia och lade till det senaste symtomet som var domning i vänsterbenet.
Doktor GR sa: "domning är jättevanligt, du kanske aldrig blir av med den, men det är inget som du kommer att dö av".
Dr GR kollade om det var skrivet någon remiss till magnetkameraundersökning (det som den läkare som remitterade till laparoskopin skulle göra), det var inte gjort. Dr GR lovade att när jag gick från kvinnokliniken i dag så skulle remissen till magnetkameran vara skriven. Dr GR skrev ut Neurontin mot nervsmärta och sa att han även skulle skriva en remiss till kvinnoklinikens egna sjukgymnaster på bäckenbottencentrum. Dessutom föreslog han att jag skulle träffa den psykiatriker som är knuten till kvinnokliniken. "Förr eller senare landar man där när man har gjort så många undersökningar och man inte hittar någonting, jag tycker det inte är schysst mot dig att du ska hamna där sen, så jag tycker att vi ska klara av det redan nu" sa doktorn.
Jag gick förstås med på allt, allt för att hitta en lösning.
Efter en månad skulle vi träffas igen för uppföljning och se om medicinen hade hjälpt.
Doktor GR är en ung, sympatisk läkare som visade att han ville göra vad han kunde för att hjälpa mig. Han sjukskrev mig också på halvtid i en månad.
När jag i mitten av februari 2012 fick träffa den nye läkaren på kvinnokliniken så drog jag ju min historia och lade till det senaste symtomet som var domning i vänsterbenet.
Doktor GR sa: "domning är jättevanligt, du kanske aldrig blir av med den, men det är inget som du kommer att dö av".
Dr GR kollade om det var skrivet någon remiss till magnetkameraundersökning (det som den läkare som remitterade till laparoskopin skulle göra), det var inte gjort. Dr GR lovade att när jag gick från kvinnokliniken i dag så skulle remissen till magnetkameran vara skriven. Dr GR skrev ut Neurontin mot nervsmärta och sa att han även skulle skriva en remiss till kvinnoklinikens egna sjukgymnaster på bäckenbottencentrum. Dessutom föreslog han att jag skulle träffa den psykiatriker som är knuten till kvinnokliniken. "Förr eller senare landar man där när man har gjort så många undersökningar och man inte hittar någonting, jag tycker det inte är schysst mot dig att du ska hamna där sen, så jag tycker att vi ska klara av det redan nu" sa doktorn.
Jag gick förstås med på allt, allt för att hitta en lösning.
Efter en månad skulle vi träffas igen för uppföljning och se om medicinen hade hjälpt.
Doktor GR är en ung, sympatisk läkare som visade att han ville göra vad han kunde för att hjälpa mig. Han sjukskrev mig också på halvtid i en månad.
torsdag 11 oktober 2012
Kundaliniyoga, ny läkare
Läkaren som opererade mig föreslog ju sex och yoga för att få igång blodcirkulationen.
Sex när man har taggtråd i magen och underlivet känns ju SÅDÄR, men ibland på morgonen funkade det. Yoga, kunde jag ju prova på, så jag och min man anmälde oss till en kurs på åtta veckor i kundaliniyoga.
Mysigt, men hur lätt är det att sitta på en yogamatta med spjut instuckna i underlivet och magen, det gick bara inte, lika jobbigt som det var att meditera sittandes.
Fans helvetes jävla skit, jag började så smått inse att jag faktiskt är ganska sjuk.
Hade länge trott att detta "tillstånd" skulle gå över, men det blev bara värre, värre och värre.
Jag ringde smått desperat till KK och bad att få träffa den doktor som hade remitterat mig till laparoskopin, men han var borta på obestämd tid. "Vem kan då hjälpa mig?" sa jag. De ville sätta upp mig på en tid så fort doktorn kom tillbaka, och de berättade också för mig att jag hade "ju verkligen fått träffa de främsta läkarna". Det hjälpte ju inte direkt...
Först när jag började gråta och säga att jag snart tar livet av mig, för jag ORKAR inte mer, JAG VILL INTE, så ordnade sköterskan fram en tid till mig nästa dag. Till en ny läkare på kvinnokliniken.
Sex när man har taggtråd i magen och underlivet känns ju SÅDÄR, men ibland på morgonen funkade det. Yoga, kunde jag ju prova på, så jag och min man anmälde oss till en kurs på åtta veckor i kundaliniyoga.
Mysigt, men hur lätt är det att sitta på en yogamatta med spjut instuckna i underlivet och magen, det gick bara inte, lika jobbigt som det var att meditera sittandes.
Fans helvetes jävla skit, jag började så smått inse att jag faktiskt är ganska sjuk.
Hade länge trott att detta "tillstånd" skulle gå över, men det blev bara värre, värre och värre.
Jag ringde smått desperat till KK och bad att få träffa den doktor som hade remitterat mig till laparoskopin, men han var borta på obestämd tid. "Vem kan då hjälpa mig?" sa jag. De ville sätta upp mig på en tid så fort doktorn kom tillbaka, och de berättade också för mig att jag hade "ju verkligen fått träffa de främsta läkarna". Det hjälpte ju inte direkt...
Först när jag började gråta och säga att jag snart tar livet av mig, för jag ORKAR inte mer, JAG VILL INTE, så ordnade sköterskan fram en tid till mig nästa dag. Till en ny läkare på kvinnokliniken.
Status
Status februari 2012
Stickande, skärande smärta i nedre delen av magen och underlivet.
Stickande, skärande smärta i revbenen, liksom på insidan av revbenen, båda sidor.
Känns som en tennisboll med vassa taggar sitter och trycker över blygdbenet.
Vassa klor som sliter och drar, eller som taggtråd ungefär.
Inre darrningar.
Känslan av att det vibrerar i magen och under revbensbågarna.
Hjärtfladder.
Låg feber 37,7-37,9 grader.
Trött och orkeslös.
Blåmärken.
Trögtänkt, ljud- och ljuskänslig.
Panikattacker pga att ej få någon diagnos, pga att "något" äter upp mig inifrån.
Tankar på självmord. orkar verkligen inte mer.
Är detta psykosomatiska symptom?????
Ska det hjälpa med yoga, sex, och antidepressiv medicin? Nej, jag tror inte det.
Stickande, skärande smärta i nedre delen av magen och underlivet.
Stickande, skärande smärta i revbenen, liksom på insidan av revbenen, båda sidor.
Känns som en tennisboll med vassa taggar sitter och trycker över blygdbenet.
Vassa klor som sliter och drar, eller som taggtråd ungefär.
Inre darrningar.
Känslan av att det vibrerar i magen och under revbensbågarna.
Hjärtfladder.
Låg feber 37,7-37,9 grader.
Trött och orkeslös.
Blåmärken.
Trögtänkt, ljud- och ljuskänslig.
Panikattacker pga att ej få någon diagnos, pga att "något" äter upp mig inifrån.
Tankar på självmord. orkar verkligen inte mer.
Är detta psykosomatiska symptom?????
Ska det hjälpa med yoga, sex, och antidepressiv medicin? Nej, jag tror inte det.
Sjukgymnast, TENS, blåmärken
Jag kom på att på vårdcentralen fanns en grupp sjukgymnaster som kanske skulle kunna hjälpa till med smärtlindring, TENS till exempel. Transkutan Elektrisk Nerv Stimulering, som innebär att man klistar plattor t.ex på var sida om ryggraden, dessa plattor har kablar som går till en liten dosa, och så kopplar man på svag ström som gör att det skickas impulser via plattorna till nerverna och "stör" smärtimpulserna, typ bedövar smärtan.
Jag ringde till sjukgymnasterna och fick en tid ganska snabbt, drog min historia igen, och berättade att jag hade börjat gå hos naprapat. Sjukgymnasten ville då inte påbörja någon behandling, men jag fick hyra en alldeles ny TENS-utrustning i tre månader för 300:-
Sjukgymnasten visade hur den fungerade och så fick jag den med mig hem.
Jag klistrade plattorna på var sida om ryggraden och körde igång, ganska bra smärtlindring faktiskt!!
Lite sur över att jag inte hade någon diagnos, men kunde detta hjälpa mot smärtan utan en massa kemikalier, så var det väl kanonbra.
GUESS WHAT!!!!
När jag hade kört med den här TENS mackapären några gånger så uppstod det BLÅMÄRKEN i rad i midjan. Vad var nu detta?????
När jag satte TENS-plattorna i ljumskarna så poppade det upp blåmärken i klunga på insidan av låren, vid knäna. Hur skumt som helst.
Jag ringde till sjukgymnasterna och fick en tid ganska snabbt, drog min historia igen, och berättade att jag hade börjat gå hos naprapat. Sjukgymnasten ville då inte påbörja någon behandling, men jag fick hyra en alldeles ny TENS-utrustning i tre månader för 300:-
Sjukgymnasten visade hur den fungerade och så fick jag den med mig hem.
Jag klistrade plattorna på var sida om ryggraden och körde igång, ganska bra smärtlindring faktiskt!!
Lite sur över att jag inte hade någon diagnos, men kunde detta hjälpa mot smärtan utan en massa kemikalier, så var det väl kanonbra.
GUESS WHAT!!!!
När jag hade kört med den här TENS mackapären några gånger så uppstod det BLÅMÄRKEN i rad i midjan. Vad var nu detta?????
Jag tog kontakt med sjukgymnasten och berättade hur jag såg ut, och hon hade aldrig hört talas om något liknande. Fick telefonnumret till CEFAR som marknadsför utrustningen, de hade heller aldrig hört talas om detta fenomen, möjligtvis bara på väldigt sjuka patienter.
Naprapaten såg mina märken och han hade heller aldrig sett något liknande.
Hos naprapaten
Jag berättade min historia, och naprapaten undersökte mig, konstaterade att jag roterade bäckenet lite snett och att jag var väldigt rörlig. Den läkare som undersökte mig när jag började få ont i revbenen konstaterade också att jag har ett "elastiskt skelett" när hon tryckte på min bröstkorg, där ser man..
Jag fick lägga mig på britsen och så "vek" naprapaten ihop mig i olika ställningar och så tryckte han till, och det small till rejält när han rättade till mig.
Sen fick jag olika stretchövningar som jag skulle göra hemma varje dag, och så skulle vi träffas igen efter några veckor.
Jag fick lägga mig på britsen och så "vek" naprapaten ihop mig i olika ställningar och så tryckte han till, och det small till rejält när han rättade till mig.
Sen fick jag olika stretchövningar som jag skulle göra hemma varje dag, och så skulle vi träffas igen efter några veckor.
onsdag 10 oktober 2012
Naprapat, nervsmärta
Okej, min vårdcentralsläkare tyckte att "det är psykiskt", på gyn hittar de inget fel på mig, homeopat var jag till i december 2011 och lade ut 4500:- på två besök och homeopatmedel som hjälpte nada, hårmineral-analys med efterföljande kosttillskott för 5.000-6.000 kr hjälpte inte, meditation hjälpte, men botade inte, osteopat kunde inte hjälpa mig. Jag hade mailat till experter runt om i landet och även utomlands (England, tropiklab i London). Fick svar från en del, bl.a en pensionerad professor i Göteborg som var specialist på kvinnlig bäckensmärta, det var han som började prata om dilaterade vener/åderbråck.
Men vart skulle jag nu vända mig...jo till en naprapat. Letade på internet och fann en manlig naprapat (DS) som flera andra patienter talade väldigt gott om.
Mail till DS den 12 januari 2012:
Hej,
har läst positiva omdömen om dig på internet.
Har i ett och ett halvt års tid plågats av smärtor i bäcken/underliv. "Vanliga" labtester (lever, njurar, crp osv ) visar inga avvikelser. Vid titthålsop den 2/1 togs äggledare m lite endometrios och några cystor bort men läkaren trodde ej att det var orsaken till mina smärtor. Skulle kunna rabbla upp hur mkt som helst som hänt det senaste året, men detta får räcka så länge.
Jag undrar om detta kan ha med nerver att göra eller annat?
Jag orkar inte med detta längre och undrar om DU möjligtvis kan försöka hjälpa mig.
Sedan en vecka tillbaka har jag också känselbortfall på framsidan av vänster lår. Känns som jag fått en bedövningspruta i låret.
Pallar inte dra detta med min husläkare fler ggr, han tycker jag ska börja äta antidepressiv medicin, men jag anser inte att jag är deprimerad, jag har bara jävligt ont och det drabbar både mig och min familj. Jag är 44 år, gift och har två barn (17 resp 9 år).
Tacksam för svar :-)
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Svar från DS:
Hej!
Det låter som om du gjort en ordentlig genomgång för att hitta orsaken till besvären när det gäller invärtesmedicinska orsaker. Då återstår det leder, muskler och nerver att undersöka. Domningarna i framsida lår kan komma från två olika nerver (femoralisnerven och obturatoriusnerven) varav den sistnämnda även går till ljumske/underliv. Det kan finnas många saker i rörelse- stödjeorganen som kan ligga bakom så vi tar det när vi träffas. Då får du även berätta om allt som du inte fått med i mejlet.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag började läsa om nervsmärta, och insåg att den stickande, brännande, skärande smärtan jag har i mage, underliv och revben nog faktiskt nervsmärta.
Den är också svår att behandla med "vanlig" smärtstillande medicin.
Men vart skulle jag nu vända mig...jo till en naprapat. Letade på internet och fann en manlig naprapat (DS) som flera andra patienter talade väldigt gott om.
Mail till DS den 12 januari 2012:
Hej,
har läst positiva omdömen om dig på internet.
Har i ett och ett halvt års tid plågats av smärtor i bäcken/underliv. "Vanliga" labtester (lever, njurar, crp osv ) visar inga avvikelser. Vid titthålsop den 2/1 togs äggledare m lite endometrios och några cystor bort men läkaren trodde ej att det var orsaken till mina smärtor. Skulle kunna rabbla upp hur mkt som helst som hänt det senaste året, men detta får räcka så länge.
Jag undrar om detta kan ha med nerver att göra eller annat?
Jag orkar inte med detta längre och undrar om DU möjligtvis kan försöka hjälpa mig.
Sedan en vecka tillbaka har jag också känselbortfall på framsidan av vänster lår. Känns som jag fått en bedövningspruta i låret.
Pallar inte dra detta med min husläkare fler ggr, han tycker jag ska börja äta antidepressiv medicin, men jag anser inte att jag är deprimerad, jag har bara jävligt ont och det drabbar både mig och min familj. Jag är 44 år, gift och har två barn (17 resp 9 år).
Tacksam för svar :-)
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Svar från DS:
Hej!
Det låter som om du gjort en ordentlig genomgång för att hitta orsaken till besvären när det gäller invärtesmedicinska orsaker. Då återstår det leder, muskler och nerver att undersöka. Domningarna i framsida lår kan komma från två olika nerver (femoralisnerven och obturatoriusnerven) varav den sistnämnda även går till ljumske/underliv. Det kan finnas många saker i rörelse- stödjeorganen som kan ligga bakom så vi tar det när vi träffas. Då får du även berätta om allt som du inte fått med i mejlet.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag började läsa om nervsmärta, och insåg att den stickande, brännande, skärande smärtan jag har i mage, underliv och revben nog faktiskt nervsmärta.
Den är också svår att behandla med "vanlig" smärtstillande medicin.
Konvalescens
Min konvalescenstid blev inte så lång, såren läkte fint, men jag kände på mig att detta inte var lösningen på mina problem, även om jag någonstans hoppades att jag skulle må bättre.
Så var inte fallet.
Stickningarna i magen och revbenen fortsatte obönhörligt, feberperioder, hjärtklappning, inre darrningar, en vibrerande känsla inomords, och så vidare. Efter operationen januari 2012 kände jag plötsligt att det började svida på huden på framsidan av vänster lår. Hm, skumt, som om jag hade haft ett vasst tyg mot huden som hade skavt. Sen kände jag hur framsidan av låret domnade, det kändes som jag hade fått en tandläkarbedövning rakt in i låret.
Suck, det här blev bara konstigare och konstigare.
Så var inte fallet.
Stickningarna i magen och revbenen fortsatte obönhörligt, feberperioder, hjärtklappning, inre darrningar, en vibrerande känsla inomords, och så vidare. Efter operationen januari 2012 kände jag plötsligt att det började svida på huden på framsidan av vänster lår. Hm, skumt, som om jag hade haft ett vasst tyg mot huden som hade skavt. Sen kände jag hur framsidan av låret domnade, det kändes som jag hade fått en tandläkarbedövning rakt in i låret.
Suck, det här blev bara konstigare och konstigare.
tisdag 9 oktober 2012
Laparoskopi
Tidigt på morgonen. Duscha med speciella desinficerande duschsvampar, även håret, inget balsam...
Rena kläder och iväg till kvinnokliniken.
Ombyte till op-trosor, vit rock och op-strumpor.
Nervös mage...lite orolig, minst sagt.
Upp i en säng och fick någon nål insatt/dropp, minns inte riktigt. Doktorn som skulle operera kom till min säng tillsammans med en kandidat (eller vad det heter). Han berättade ungefär vad han skulle göra, en diagnostisk operation med eventuellt borttagande av äggledarna. Jag hade steriliserat mig sedan innan, så jag hade ändå ingen användning för dem.
Rullades in på operation, fick visa att jag kunde gapa stort, man blir väl intuberad antar jag.
Kallt som attan var det i operationssalen, och mycket personal.
Mycket speciell upplevelse...inget man gör så ofta precis. Visste att jag skulle tippas i princip upp och ner, och undrade lite hur farao jag skulle se ut egentligen. Huvudet ner och benen upp, med en tub i halsen och uppblåst buk...
När jag steriliserade mig för ungefär åtta år sedan, så hade jag så förbannat ONT under revbenen efteråt, varje andetag smärtade helt galet, och det höll i i fem-sex timmar.
Denna gång gick det mycket bättre. Operationen känns ju som den tar två sekunder typ, man somnar, och sen rullas man in på uppvaket efter två sekunder....
I alla fall så blev jag mycket väl omhändertagen, fick medicin mot smärta och illamående, och hade faktiskt inte alls speciellt ont.
Doktorn som hade opererat mig kom sen och berättade vad han hade gjort.
Han hade tagit bort mina "tubor" (dvs äggledarna) då de hade några svarta "pluttar" på sig som skulle kunna vara endometrios, samt en cysta. Han hade också lossat en del av tarmen som var sammanväxt med buksidan. Sen hade han speglat runt i hela buken. Äggstockarna var gracila och det fanns inga tecken på något onormalt.
Han hade även tippat mig fram och tillbaka för att se hur venerna fylldes, och de fylldes bara till 3 mm, så några "åderbråck" hade jag inte heller.
Han sa "jag tror inte att detta är vad som orsakar dig den här smärtan, jag föreslår att du gör övningar för att få igång blodcirkulationen, som yoga och sex".
Jag undrade vem som tar hand om uppföljningen, för det kan väl inte vara så att man blir opererad, och sen bara skickas man hem utan uppföljning liksom...?
Då svarade han att jag skulle ta kontakt med den läkare som hade skrivit remissen. Alltså han som skulle vara borta under en längre tid....
Jag tänkte att det får bli ett senare projekt, nu ville jag bara hem.
Rena kläder och iväg till kvinnokliniken.
Ombyte till op-trosor, vit rock och op-strumpor.
Nervös mage...lite orolig, minst sagt.
Upp i en säng och fick någon nål insatt/dropp, minns inte riktigt. Doktorn som skulle operera kom till min säng tillsammans med en kandidat (eller vad det heter). Han berättade ungefär vad han skulle göra, en diagnostisk operation med eventuellt borttagande av äggledarna. Jag hade steriliserat mig sedan innan, så jag hade ändå ingen användning för dem.
Rullades in på operation, fick visa att jag kunde gapa stort, man blir väl intuberad antar jag.
Kallt som attan var det i operationssalen, och mycket personal.
Mycket speciell upplevelse...inget man gör så ofta precis. Visste att jag skulle tippas i princip upp och ner, och undrade lite hur farao jag skulle se ut egentligen. Huvudet ner och benen upp, med en tub i halsen och uppblåst buk...
När jag steriliserade mig för ungefär åtta år sedan, så hade jag så förbannat ONT under revbenen efteråt, varje andetag smärtade helt galet, och det höll i i fem-sex timmar.
Denna gång gick det mycket bättre. Operationen känns ju som den tar två sekunder typ, man somnar, och sen rullas man in på uppvaket efter två sekunder....
I alla fall så blev jag mycket väl omhändertagen, fick medicin mot smärta och illamående, och hade faktiskt inte alls speciellt ont.
Doktorn som hade opererat mig kom sen och berättade vad han hade gjort.
Han hade tagit bort mina "tubor" (dvs äggledarna) då de hade några svarta "pluttar" på sig som skulle kunna vara endometrios, samt en cysta. Han hade också lossat en del av tarmen som var sammanväxt med buksidan. Sen hade han speglat runt i hela buken. Äggstockarna var gracila och det fanns inga tecken på något onormalt.
Han hade även tippat mig fram och tillbaka för att se hur venerna fylldes, och de fylldes bara till 3 mm, så några "åderbråck" hade jag inte heller.
Han sa "jag tror inte att detta är vad som orsakar dig den här smärtan, jag föreslår att du gör övningar för att få igång blodcirkulationen, som yoga och sex".
Jag undrade vem som tar hand om uppföljningen, för det kan väl inte vara så att man blir opererad, och sen bara skickas man hem utan uppföljning liksom...?
Då svarade han att jag skulle ta kontakt med den läkare som hade skrivit remissen. Alltså han som skulle vara borta under en längre tid....
Jag tänkte att det får bli ett senare projekt, nu ville jag bara hem.
måndag 8 oktober 2012
KK akut
Okej, ingen hjälp på akuten fick jag, så jag tog mig hem och löste upp två brustabletter med paracetamol och kodein. Inte för att det hjälpte mot smärtan, men för att åtminstone huvudet blev lite lulligt och fick vila.
Jag hade provat Panodil, TREO comp, Diklofenak, Tramadol, Tramadol + Panodil, Ipren, Naproxen, ingenting var riktigt effektivt mot min smärta, inte ens Tramadol. Jag blev bara lullig i huvudet, men smärtan var ungefär densamma.
Det enda som hjälpte var att ta en varm dusch eller att hetta upp vetekudden riktigt ordentligt och flytta runt den över det onda. Tack till den smarta människa som uppfann vetevärmaren!!!!
På måndagen den 19 december 2011 åkte vi till kvinnokliniken (jag och min man) klockan åtta, tog en nummerlapp, beskrev situationen för sköterskan som tog emot oss, och jag fick en SÄNG att vänta i!
Sen kom doktor RH, hade träffat honom en gång innan när jag trodde att jag var på vulvamottagningen fastän jag inte var det.
Han lyssnade och tog mig på allvar. Han pratade om dilaterade vener och att man skulle börja med att göra en laparoskopi dvs titthål, för att se hur det ser ut där inne. Man kunde tippa patienten åt olika håll och se hur venerna fylldes och om de var utspända och orsakade smärta. Man kunde även se eventuell endometrios och sammanväxningar, och naturligtvis andra eventuella förändringar, tumörer till exempel.
Han sa att han hade gärna själv gjort operationen, men att han skulle vara ledig en lämgre tid och att han skulle överlämna uppdraget åte en annan läkare. Väntetiden var normalt tre månader, men han skulle skriva att det var förtur och så kunde jag få en tid inom vad var det nu, 6-8 veckor tror jag.
Om inte laparoskopin visade någon förklaring så kunde man gå vidare med magnetkamera.
Blev så GLAD över en läkare som äntligen sa att man skulle gå vidare. Jag visste ju att det FANNS undersökningsmetoder, men andra läkare tyckte ju att det var "psykiskt" och ville väl inte kosta på mig några fler undersökningar.
Detta var alltså den 19 december, i mellandagarna ringde jag till "väntelistan" och fick veta att det fanns en tid för operation, ett återbud den 2 januari! Yes :-)
Jag hade provat Panodil, TREO comp, Diklofenak, Tramadol, Tramadol + Panodil, Ipren, Naproxen, ingenting var riktigt effektivt mot min smärta, inte ens Tramadol. Jag blev bara lullig i huvudet, men smärtan var ungefär densamma.
Det enda som hjälpte var att ta en varm dusch eller att hetta upp vetekudden riktigt ordentligt och flytta runt den över det onda. Tack till den smarta människa som uppfann vetevärmaren!!!!
På måndagen den 19 december 2011 åkte vi till kvinnokliniken (jag och min man) klockan åtta, tog en nummerlapp, beskrev situationen för sköterskan som tog emot oss, och jag fick en SÄNG att vänta i!
Sen kom doktor RH, hade träffat honom en gång innan när jag trodde att jag var på vulvamottagningen fastän jag inte var det.
Han lyssnade och tog mig på allvar. Han pratade om dilaterade vener och att man skulle börja med att göra en laparoskopi dvs titthål, för att se hur det ser ut där inne. Man kunde tippa patienten åt olika håll och se hur venerna fylldes och om de var utspända och orsakade smärta. Man kunde även se eventuell endometrios och sammanväxningar, och naturligtvis andra eventuella förändringar, tumörer till exempel.
Han sa att han hade gärna själv gjort operationen, men att han skulle vara ledig en lämgre tid och att han skulle överlämna uppdraget åte en annan läkare. Väntetiden var normalt tre månader, men han skulle skriva att det var förtur och så kunde jag få en tid inom vad var det nu, 6-8 veckor tror jag.
Om inte laparoskopin visade någon förklaring så kunde man gå vidare med magnetkamera.
Blev så GLAD över en läkare som äntligen sa att man skulle gå vidare. Jag visste ju att det FANNS undersökningsmetoder, men andra läkare tyckte ju att det var "psykiskt" och ville väl inte kosta på mig några fler undersökningar.
Detta var alltså den 19 december, i mellandagarna ringde jag till "väntelistan" och fick veta att det fanns en tid för operation, ett återbud den 2 januari! Yes :-)
söndag 7 oktober 2012
VILL INTE!!!!!!!!!!
Allt eftersom tiden gick och jag fick bra besked gällande min lever, så tyckte ju min läkare på vårdcentralen att jag skulle börja jobba igen. "Krisreaktionen var ju liksom över" tyckte han. Börja jobba på 25% från och med mitten av december (2011) och sen gå upp till halvtid en månad senare.
Visst, jag ville gärna jobba, det var ju bara det att jag fortfarande inte var frisk, jag hade inte fått en diagnos, ingen behandling.
Diskuterade med min man, och vi kom överens om att jag ju faktiskt helt enkelt skulle ringa till min vårdcentral och berätta att jag fortfarande var sjuk.
Jag pratade med en sköterska och hon tyckte att doktorn skulle ringa mig, och det gjorde han.
Jag pratade om alla mina symptom och att jag kände mig så KONSTIG. Och den här förbannade smärtan, hjärtklappningen, feberperioderna, osv. Doktorn sa:
"Du är VÄL undersökt"
"Jag kan inte göra mer"
"Kan man inte bota så kan man lindra, jag är villig att skriva ut antidepressiv medicin till dig, till exempel, Zoloft eller Cipralex för att göra det lättare att acceptera smärtan"
Jag sa "jag är inte deprimerad, jag har ONT, menar du att det är psykiskt?"
"jaa, det menar jag" svarade doktorn.
"Jag kan inte göra mer, jag tycker du ska vända dig till kvinnokliniken som kan sånt här med underlivssmärtor, jag gör inga sådana undersökningar".
Den 16 december 2011 skulle min dotter ha sin 17-års fest i en lokal i närheten.
Jag hade fruktansvärda magsmärtor.
Min man mer eller mindre tvingade mig att åka in till akuten.
Jag åkte in till akutmottagningen, tog en nummerlapp och satt mig och väntade med spjut som körde runt i magen på mig.
Sköterskan som till slut tog hand om mig sa: "vilken doktor har du tänkt dig att träffa?"
"Inte vet väl jag, jag är här för att jag har så jäkla ont i magen så jag vet inte om jag orkar leva längre" sa jag.
"Ja men varken blodprov eller urinprov visar på infektion, så våra läkare här gör ingenting för dig".
"Men vart ska jag då vända mig? Min vårdcentral vill inte ha med mig att göra, säger det är psykiskt. Gynekologiskt hitter de inget fel, VAD ska jag göra?"
Då svarar sköterskan: "Då måste du remitteras till psyk så de får göra en utredning, om den visar att du INTE är psykiskt sjuk och att dina problem är psykosomatiska så får de aldrig mer skicka dig till psyk, men du MÅSTE gå den vägen".
"Men nu har jag ju så jävla ont, kan ni åtminstone ge mig något smärtlindrande?" sa jag.
"Då hänvisar vi till jourcentralen, där kan de kanske ge dig något, svarade sköterskan."
Jag lomade iväg, igen, hade knackat på så många dörrar, ingen, ingen kunde hjälpa mig.
Funderade på att köra av motorvägen, orkade inte, ville inte, vrålade i bilen på väg hem "JAG VILL INTE, VILL INTE, VILL INTEEEEEEEEEEEEEE" "AAAAAAAAAAARRRRRRRRGGGGGHHHHHH, JAG VILL INTE".
Visst, jag ville gärna jobba, det var ju bara det att jag fortfarande inte var frisk, jag hade inte fått en diagnos, ingen behandling.
Diskuterade med min man, och vi kom överens om att jag ju faktiskt helt enkelt skulle ringa till min vårdcentral och berätta att jag fortfarande var sjuk.
Jag pratade med en sköterska och hon tyckte att doktorn skulle ringa mig, och det gjorde han.
Jag pratade om alla mina symptom och att jag kände mig så KONSTIG. Och den här förbannade smärtan, hjärtklappningen, feberperioderna, osv. Doktorn sa:
"Du är VÄL undersökt"
"Jag kan inte göra mer"
"Kan man inte bota så kan man lindra, jag är villig att skriva ut antidepressiv medicin till dig, till exempel, Zoloft eller Cipralex för att göra det lättare att acceptera smärtan"
Jag sa "jag är inte deprimerad, jag har ONT, menar du att det är psykiskt?"
"jaa, det menar jag" svarade doktorn.
"Jag kan inte göra mer, jag tycker du ska vända dig till kvinnokliniken som kan sånt här med underlivssmärtor, jag gör inga sådana undersökningar".
Den 16 december 2011 skulle min dotter ha sin 17-års fest i en lokal i närheten.
Jag hade fruktansvärda magsmärtor.
Min man mer eller mindre tvingade mig att åka in till akuten.
Jag åkte in till akutmottagningen, tog en nummerlapp och satt mig och väntade med spjut som körde runt i magen på mig.
Sköterskan som till slut tog hand om mig sa: "vilken doktor har du tänkt dig att träffa?"
"Inte vet väl jag, jag är här för att jag har så jäkla ont i magen så jag vet inte om jag orkar leva längre" sa jag.
"Ja men varken blodprov eller urinprov visar på infektion, så våra läkare här gör ingenting för dig".
"Men vart ska jag då vända mig? Min vårdcentral vill inte ha med mig att göra, säger det är psykiskt. Gynekologiskt hitter de inget fel, VAD ska jag göra?"
Då svarar sköterskan: "Då måste du remitteras till psyk så de får göra en utredning, om den visar att du INTE är psykiskt sjuk och att dina problem är psykosomatiska så får de aldrig mer skicka dig till psyk, men du MÅSTE gå den vägen".
"Men nu har jag ju så jävla ont, kan ni åtminstone ge mig något smärtlindrande?" sa jag.
"Då hänvisar vi till jourcentralen, där kan de kanske ge dig något, svarade sköterskan."
Jag lomade iväg, igen, hade knackat på så många dörrar, ingen, ingen kunde hjälpa mig.
Funderade på att köra av motorvägen, orkade inte, ville inte, vrålade i bilen på väg hem "JAG VILL INTE, VILL INTE, VILL INTEEEEEEEEEEEEEE" "AAAAAAAAAAARRRRRRRRGGGGGHHHHHH, JAG VILL INTE".
onsdag 3 oktober 2012
Vulvamottagningen
Hade ju nu fått tid på vulvamottagningen, och jag hade stor förhoppning om att specialisterna där skulle kunna undersöka mig på rätt sätt och komma fram till vad det var som plågade mig.
Fick träffa MS (manlig gynekolog) och CT (kvinnlig hudläkare) samt en sjuksköterska.
Min man följde med mig.
Än en gång fick jag dra min långa historia, berätta om nålsticken och den skärande smärtan i magen och underlivet, mina egna funderingar om endomerios, tumörer, sammanväxningar, vulvodyni, åderbråck, ja , man kan faktiskt få dilaterade (alltså ustpända) vener runtom livmoder och äggstockar, ungefär som, åderbråck, och det kan göra riktigt ont.
Experterna tittade på mig, skakade på huvudet och sa, nej till alla mina förslag. De uppmanade mig att sluta googla, sluta att hålla i min egen utredning, de sa: "var GLAD att vi inte hittar någonting".
De undersökte mig också, men hittade naturligtvis inget fel på mig.
Till slut kom vi fram till att jag skulle prova en typ av antidepressiv medicin - Saroten, som skulle kunna hjälpa mot diffus smärta i underlivet. Denna medicin skulle min husläkare skriva ut tyckte de.
Vulvamottagningen....hade så stort hopp, hade googlat på nätet och hittade en sida som heter www.pelvicpain.org , en amerikansk hemsida om underlivs- och bäckensmärta.
Om man går in på den sidan och klickar på fliken "provider/member info" och sedan på "History and Physical form" så får man upp en blankett: "Pelvic Pain Assessment Form". Denna kan man använda för att få en bra översikt över sina problem, hur började det? När började det? Var sitter smärtan? Vilken smärtlindring har du använt? Exakt VAR sitter smärtan? Hur förändras den under dygnet? osv osv...
Så var icke fallet på "Vulvamottagningen", som sagt, jag hade stor förhoppning, men det blev bara platt fall igen...... "Var GLAD att vi inte hittar någonting".
Saroten hjälpte då inte heller, blev bara trött, torr i munnen och gick upp i vikt, så efter några månader slutade jag med den medicinen.
Fick träffa MS (manlig gynekolog) och CT (kvinnlig hudläkare) samt en sjuksköterska.
Min man följde med mig.
Än en gång fick jag dra min långa historia, berätta om nålsticken och den skärande smärtan i magen och underlivet, mina egna funderingar om endomerios, tumörer, sammanväxningar, vulvodyni, åderbråck, ja , man kan faktiskt få dilaterade (alltså ustpända) vener runtom livmoder och äggstockar, ungefär som, åderbråck, och det kan göra riktigt ont.
Experterna tittade på mig, skakade på huvudet och sa, nej till alla mina förslag. De uppmanade mig att sluta googla, sluta att hålla i min egen utredning, de sa: "var GLAD att vi inte hittar någonting".
De undersökte mig också, men hittade naturligtvis inget fel på mig.
Till slut kom vi fram till att jag skulle prova en typ av antidepressiv medicin - Saroten, som skulle kunna hjälpa mot diffus smärta i underlivet. Denna medicin skulle min husläkare skriva ut tyckte de.
Vulvamottagningen....hade så stort hopp, hade googlat på nätet och hittade en sida som heter www.pelvicpain.org , en amerikansk hemsida om underlivs- och bäckensmärta.
Om man går in på den sidan och klickar på fliken "provider/member info" och sedan på "History and Physical form" så får man upp en blankett: "Pelvic Pain Assessment Form". Denna kan man använda för att få en bra översikt över sina problem, hur började det? När började det? Var sitter smärtan? Vilken smärtlindring har du använt? Exakt VAR sitter smärtan? Hur förändras den under dygnet? osv osv...
Så var icke fallet på "Vulvamottagningen", som sagt, jag hade stor förhoppning, men det blev bara platt fall igen...... "Var GLAD att vi inte hittar någonting".
Saroten hjälpte då inte heller, blev bara trött, torr i munnen och gick upp i vikt, så efter några månader slutade jag med den medicinen.
torsdag 27 september 2012
Ont i revbenen och feber
Började få perioder med feber. Kände mig varm framemot eftermiddagen och mycket riktigt, jag låg på 37,7-37,9 flera dagar i rad. Dessa dagar orkade jag inte ens vara ute och promenera. Riktigt slagen.
Dessutom ömmade det i revbenen, på höger sida. Var det ångesten? Var det de här FNH som gjorde att det ömmade? Googlade som bara den på FNH (Fokal Nodulär Hyperplasi), det fanns många bra diskussionstrådar från USA och Australien som handlade om FNH, en del hade väldigt ont av dem och hade opererat bort dem. Vissa hade opererat bort sina FNH men de hade kommit tillbaka. Vilket besvär!
Jag ringde till 1177 och berättade om min situation och att jag ömmade i revbenen. Hon på 1177 tyckte absolut att jag skulle ringa min vårdcentral och be att de tittade på mig. Jag gjorde så, och fick tid på måndagen (detta var en fredag). Fick träffa en ung kvinnlig läkare som undersökte mig noggrannt och även tog EKG (som var normalt), vi kom överens om att det obehag jag kände i revbenen var på grund av min kraftiga ångest och inget annat. Jag hade ömmade också i själva bröstbenet.
Men feberperioderna då?
Suck.
Smärtan i magen och underlivet. Det kändes som taggtråd eller vassa skalpeller som körde runt i nedre buken på mig, runt naveln, och runt äggstockar och livmoder och ner i underlivet. Hade problem med att sitta.
I december 2011 hade jag så jääääävla ont, cancerutredningen med alla ångest och psykisk smärta började lägga sig, jag fick bra besked när det gällde min lever. De hittade inga maligna celler i provet som togs heller.
Febern kom och gick och det började ömma även på vänster sida av revbenen.
Min husläkare tyckte jag var VÄL undersökt och sa "jag tror inte du kan vara sjukskriven för dina underlivsbesvär". Jag tänkte att "prova du att köra upp ett gäng skalpeller i skrevet och magen och sen går du och jobbar", jag bara tänkte, jag sa inte.
Dessutom ömmade det i revbenen, på höger sida. Var det ångesten? Var det de här FNH som gjorde att det ömmade? Googlade som bara den på FNH (Fokal Nodulär Hyperplasi), det fanns många bra diskussionstrådar från USA och Australien som handlade om FNH, en del hade väldigt ont av dem och hade opererat bort dem. Vissa hade opererat bort sina FNH men de hade kommit tillbaka. Vilket besvär!
Jag ringde till 1177 och berättade om min situation och att jag ömmade i revbenen. Hon på 1177 tyckte absolut att jag skulle ringa min vårdcentral och be att de tittade på mig. Jag gjorde så, och fick tid på måndagen (detta var en fredag). Fick träffa en ung kvinnlig läkare som undersökte mig noggrannt och även tog EKG (som var normalt), vi kom överens om att det obehag jag kände i revbenen var på grund av min kraftiga ångest och inget annat. Jag hade ömmade också i själva bröstbenet.
Men feberperioderna då?
Suck.
Smärtan i magen och underlivet. Det kändes som taggtråd eller vassa skalpeller som körde runt i nedre buken på mig, runt naveln, och runt äggstockar och livmoder och ner i underlivet. Hade problem med att sitta.
I december 2011 hade jag så jääääävla ont, cancerutredningen med alla ångest och psykisk smärta började lägga sig, jag fick bra besked när det gällde min lever. De hittade inga maligna celler i provet som togs heller.
Febern kom och gick och det började ömma även på vänster sida av revbenen.
Min husläkare tyckte jag var VÄL undersökt och sa "jag tror inte du kan vara sjukskriven för dina underlivsbesvär". Jag tänkte att "prova du att köra upp ett gäng skalpeller i skrevet och magen och sen går du och jobbar", jag bara tänkte, jag sa inte.
Vulvamottagning och leverbiopsi
Vulvamottagningen, det låter lite småperverst, men den finns i alla fall, på stora sjukhuset.
Dit kan man man få komma när man har problem med underlivet, och där man inte hittar något fel hos sin vanliga gynekolog.
Jag hade ju bett om en remiss dit av min husläkare, men det visade sig att det var inte alls vulvamottagningen jag hade varit på , det var den vanliga mottagningen på kvinnokliniken.
Eftersom jag fortfarande hade ont i underlivet och ont i magen så tog jag upp detta med min husläkare och bad att han åter skulle kontakta vulvamottagningen och speciellt be att jag skulle få träffa MS, som jag hade läst om på internet och till och med sett filmer på youtube där han pratade om underlivssmärta.
Det skulle han ordna, han till och med visade den remiss han hade skrivit till vulvamottagningen ett år innan. Undrar just varför jag inte fick komma dit då? Trodde de inte på mig?
I alla fall så skrev han ny remiss och tillade att det var akut. Min man ringde också till mottagningen och jagade på dem.
I september 2011 hade jag fått tid för ultraljud med punktion av levern.
Satt på altanen på morgonen och försökte hämta energi, kraft och styrka. R hade sagt att jag fick låna hans "plattform" innan jag hade hunnit bygga upp min egen, och det gjorde jag, jag kravlade mig upp på något som kändes som en plattform. Jag hade också min "guide" med mig, en stor brunbjörn.
Tillsammans med R:s plattform och min brunbjörn skulle jag nog klara av detta.
Precis när vi skulle parkera på stora sjukhuset så ringde de från vulvamottagningen (till min man, han fick liksom sköta den biten). Jag hade fått en tid om någon vecka.
In till leverteamet, på med sjukhuskläder och in med en stesolid i rumpan. Kände inte av den där stesoliden ett dugg. Kom in till undersökningsrummet, en ganska ung, manlig läkare som skulle undersöka mig och ta provet.
Min man satt på en stol bredvid mig, läkaren körde runt med ultraljudsmanicken över lever-området, kontrastvätska sprutades in, och så får man andas in, andas ut, och hålla andan.
Han bestämde sig för att ta ETT prov, på en av de stora förändringarna som man misstänkte var FNH. De mindre ansåg han att de var hemangiom, alltså kärlnystan, och inte så bra att sticka i.
Han frågade om jag ville ha bedövning, och det ville jag förstås.
Bedövningen gjorde ont så in i hel---e, jag kunde knappt ligga stilla och började hyperventilera.
"Du kan inte andas så ut och in" sa doktorn ganska argt, "du måste ligga stilla".
No kidding, ligga stilla och inte andas när hela revbenssidan håller på att explodera, hur jävla lätt är det??
Sen tog han i alla fall fram en mackapär som han höll i luften och "test-sköt". "PANG" sa det. "Jag ville bara visa dig hur det låter, bara så du vet hur det låter sen när jag tar provet.
Min man började se blek ut och undrade om det skulle komma blod.
"Det kan det mycket väl göra" sa doktorn. "Bäst att du går ut om du inte klarar av att se blod".
MEN DET VAR JU NU JAG BEHÖVDE HONOM.
Behövde hans hand att hålla i. Men det var bara att bita ihop, gilla läget, stå ut med ett stålrör som körs in i sidan och sliter ut en bit av min lever. Bita ihop och gilla läget, upp på plattformen, krama brunbjörnen.
"PANG"
Sen var det klart, det var en bra provtagning sa doktorn, från hans sida i alla fall.
Sen ut till mitt lilla rum där jag skulle vila och inte röra mig på, vad var det nu, fyra timmar. Blodtryck o puls kollades med jämna mellanrum, mannen åkte till jobbet och hämtade mig efter fyra timmar när jag hade fått mitt te och torra mackor.
Skönt att komma hem!
Dit kan man man få komma när man har problem med underlivet, och där man inte hittar något fel hos sin vanliga gynekolog.
Jag hade ju bett om en remiss dit av min husläkare, men det visade sig att det var inte alls vulvamottagningen jag hade varit på , det var den vanliga mottagningen på kvinnokliniken.
Eftersom jag fortfarande hade ont i underlivet och ont i magen så tog jag upp detta med min husläkare och bad att han åter skulle kontakta vulvamottagningen och speciellt be att jag skulle få träffa MS, som jag hade läst om på internet och till och med sett filmer på youtube där han pratade om underlivssmärta.
Det skulle han ordna, han till och med visade den remiss han hade skrivit till vulvamottagningen ett år innan. Undrar just varför jag inte fick komma dit då? Trodde de inte på mig?
I alla fall så skrev han ny remiss och tillade att det var akut. Min man ringde också till mottagningen och jagade på dem.
I september 2011 hade jag fått tid för ultraljud med punktion av levern.
Satt på altanen på morgonen och försökte hämta energi, kraft och styrka. R hade sagt att jag fick låna hans "plattform" innan jag hade hunnit bygga upp min egen, och det gjorde jag, jag kravlade mig upp på något som kändes som en plattform. Jag hade också min "guide" med mig, en stor brunbjörn.
Tillsammans med R:s plattform och min brunbjörn skulle jag nog klara av detta.
Precis när vi skulle parkera på stora sjukhuset så ringde de från vulvamottagningen (till min man, han fick liksom sköta den biten). Jag hade fått en tid om någon vecka.
In till leverteamet, på med sjukhuskläder och in med en stesolid i rumpan. Kände inte av den där stesoliden ett dugg. Kom in till undersökningsrummet, en ganska ung, manlig läkare som skulle undersöka mig och ta provet.
Min man satt på en stol bredvid mig, läkaren körde runt med ultraljudsmanicken över lever-området, kontrastvätska sprutades in, och så får man andas in, andas ut, och hålla andan.
Han bestämde sig för att ta ETT prov, på en av de stora förändringarna som man misstänkte var FNH. De mindre ansåg han att de var hemangiom, alltså kärlnystan, och inte så bra att sticka i.
Han frågade om jag ville ha bedövning, och det ville jag förstås.
Bedövningen gjorde ont så in i hel---e, jag kunde knappt ligga stilla och började hyperventilera.
"Du kan inte andas så ut och in" sa doktorn ganska argt, "du måste ligga stilla".
No kidding, ligga stilla och inte andas när hela revbenssidan håller på att explodera, hur jävla lätt är det??
Sen tog han i alla fall fram en mackapär som han höll i luften och "test-sköt". "PANG" sa det. "Jag ville bara visa dig hur det låter, bara så du vet hur det låter sen när jag tar provet.
Min man började se blek ut och undrade om det skulle komma blod.
"Det kan det mycket väl göra" sa doktorn. "Bäst att du går ut om du inte klarar av att se blod".
MEN DET VAR JU NU JAG BEHÖVDE HONOM.
Behövde hans hand att hålla i. Men det var bara att bita ihop, gilla läget, stå ut med ett stålrör som körs in i sidan och sliter ut en bit av min lever. Bita ihop och gilla läget, upp på plattformen, krama brunbjörnen.
"PANG"
Sen var det klart, det var en bra provtagning sa doktorn, från hans sida i alla fall.
Sen ut till mitt lilla rum där jag skulle vila och inte röra mig på, vad var det nu, fyra timmar. Blodtryck o puls kollades med jämna mellanrum, mannen åkte till jobbet och hämtade mig efter fyra timmar när jag hade fått mitt te och torra mackor.
Skönt att komma hem!
onsdag 26 september 2012
Kurativa samtal
Den 25 juli 2011 fick jag det otäcka beskedet om tumörer och misstänkta metastaser av min dåvarande husläkare. Jag gick ju och jobbade dagen efter, men sen var det kört, funkade inte, jag kraschade fullständigt.
En alldeles underbar kollega på jobbet hörde av sig till mig . Han, kallar honom helt enkelt R, eller "healer R". Han sa att han hade hört vad som hade hänt, vilka besked jag hade fått, och att han ville träffa mig, om jag ville förstås.
R arbetar förutom på samma arbetsplats som jag, med healing och meditation på ett alldeles underbart ställe som jag hädanefter kallar "A".
Vi träffades på A en fredag. På kvällen var jag och familjen bjudna hem till goda vänner på middag, de förstod nog att vi inte riktigt orkade fixa med middagsmat.
Fick en stor, varm kram av R när jag kom till A. Sen satt vi oss i ett behandlingsrum (mysigt, ombonad, ljusa färger, tryggt, varmt, tända ljus), och jag storbölade, förstås.
MEN R sa "jag har knackat på din dörr så många gånger på jobbet, jag har sett hur du har stressat och levt ett "pseudoliv", du har aldrig haft tid, allt ska du göra "sen", nu ÄR det "sen""
Han sa att jag ska låta läkarna göra sitt, och så skulle han hjälpa mig med den andra biten, den andliga biten, att läka mig på ett annat plan.
Han sa "det finns hopp", "det här är inte din sista utväg, men du måste göra en helomvändning".
Så började även min andliga resa, resan till ett liv där jag tar hand om mig själv istället för att göra allt för alla andra hela tiden.
Detta skulle bli tufft, sa R. De flesta gör den här andliga resan när de är fysiskt friska, inte som du som går genom tuffa sjukdomsutredningar samtidigt.
Jag fick healing, låg på rygg och lyssnade på R. Jag såg bland annat en lila blomma, en petunia som öppnade och stängde sig (min favoritblomma). Blomman förvandlades till en livmodertapp (min egen) och så höll den på och transformerades från blomma till livmodertapp fram och tillbaka. Det var liksom en öppning i mitten, och där skulle jag in....märkligt... men häftigt.
R kollade upp i en blomsterbok vad just petunian betyder.
Petunian säger:
Låt allting ta den tid det skall.
Visdom: jag har tålamod eftersom jag vet att allt blir bra i slutändan. Allt tar den tid det skall.
R tyckte det var ett mycket bra budskap "från dig själv till dig själv"
Fattar ni!!?? Jag har aldrig haft tid för andlighet, tid att verkligen lyssna inåt, lyssna på mig själv. Så händer detta, och jag får detta budskap som inte kunde vara mer kurativt i denna stund.
När jag kom ut i bilen satte jag igång min mobil, hade stängt av den helt. Den bild som kommer upp i telefonen, INNAN själva bakgrundsbilden, gissa vad det var?? EN LILA PETUNIA, närbild, så vacker. Mindes ej att jag hade lagt in den.
Jag var inte så lessen på kvällen, åt med god aptit hos goda vänner och grät inte en droppe (då).
Träffade R två gånger i veckan till att börja med. Min kära fina vän.
Nu vill jag också berätta om ett annat så kallat kurativt samtal.
R sa till mig att om sjukvården erbjuder samtalshjälp, så ta det. Allt för att du ska må bättre.
När vi (jag och min man) hade träffat läkaren på endokrin/sarkomteam så frågade de om jag ville träffa deras kurator. Tänkte på vad R hade sagt, så visst, det ville jag.
Ringde kuratorns telefonsvarare, sen ringde hon upp, och så fick jag en tid.
Åkte till stora sjukhuset, blev upphämtad i väntrummet av kuratorn (kvinnlig i 50-årsåldern kanske).
Vi gick till ett litet, kalt kontorsrum.
Två fåtöljer, ett litet bord mellan, med en ask kleenex på bordet.
Jag berättade min historia, snörvlade och grät.
Kuratorn sa dessa meningar ungefär som jag minns:
"Du har verkligen fått omvärdera vad som är farligt här i livet"
"Jag tycker du ska prata med mentorerna på dina barns skolor och berätta"
"En del patienter brukar bestämma sig för att de ska vara med på barnens konfirmation/skolavslutning/födelsedag/ etc och på så sätt överleva till just de händelserna".
"Nu vet vi ju inte vilket team du kommer att tillhöra, om det blir leverteamet eller endokrin/sarkomteam så är det ju jag som är kurator, men om du ska tillhöra onkologen så är det ett annat kuratorteam, men då följer ju jag med dig dit"
Behöver jag säga att detta samtal inte var ett jävla dugg kurativt? Diagnosen var redan klar liksom.
Bara ordet "onkologen" skrämde skiten ur mig.
Jag gick inte dit fler gånger, och det finns inte TACK nog i världen till R.
TACK från hela mitt hjärta <3
En alldeles underbar kollega på jobbet hörde av sig till mig . Han, kallar honom helt enkelt R, eller "healer R". Han sa att han hade hört vad som hade hänt, vilka besked jag hade fått, och att han ville träffa mig, om jag ville förstås.
R arbetar förutom på samma arbetsplats som jag, med healing och meditation på ett alldeles underbart ställe som jag hädanefter kallar "A".
Vi träffades på A en fredag. På kvällen var jag och familjen bjudna hem till goda vänner på middag, de förstod nog att vi inte riktigt orkade fixa med middagsmat.
Fick en stor, varm kram av R när jag kom till A. Sen satt vi oss i ett behandlingsrum (mysigt, ombonad, ljusa färger, tryggt, varmt, tända ljus), och jag storbölade, förstås.
MEN R sa "jag har knackat på din dörr så många gånger på jobbet, jag har sett hur du har stressat och levt ett "pseudoliv", du har aldrig haft tid, allt ska du göra "sen", nu ÄR det "sen""
Han sa att jag ska låta läkarna göra sitt, och så skulle han hjälpa mig med den andra biten, den andliga biten, att läka mig på ett annat plan.
Han sa "det finns hopp", "det här är inte din sista utväg, men du måste göra en helomvändning".
Så började även min andliga resa, resan till ett liv där jag tar hand om mig själv istället för att göra allt för alla andra hela tiden.
Detta skulle bli tufft, sa R. De flesta gör den här andliga resan när de är fysiskt friska, inte som du som går genom tuffa sjukdomsutredningar samtidigt.
Jag fick healing, låg på rygg och lyssnade på R. Jag såg bland annat en lila blomma, en petunia som öppnade och stängde sig (min favoritblomma). Blomman förvandlades till en livmodertapp (min egen) och så höll den på och transformerades från blomma till livmodertapp fram och tillbaka. Det var liksom en öppning i mitten, och där skulle jag in....märkligt... men häftigt.
R kollade upp i en blomsterbok vad just petunian betyder.
Petunian säger:
Låt allting ta den tid det skall.
Visdom: jag har tålamod eftersom jag vet att allt blir bra i slutändan. Allt tar den tid det skall.
R tyckte det var ett mycket bra budskap "från dig själv till dig själv"
Fattar ni!!?? Jag har aldrig haft tid för andlighet, tid att verkligen lyssna inåt, lyssna på mig själv. Så händer detta, och jag får detta budskap som inte kunde vara mer kurativt i denna stund.
När jag kom ut i bilen satte jag igång min mobil, hade stängt av den helt. Den bild som kommer upp i telefonen, INNAN själva bakgrundsbilden, gissa vad det var?? EN LILA PETUNIA, närbild, så vacker. Mindes ej att jag hade lagt in den.
Jag var inte så lessen på kvällen, åt med god aptit hos goda vänner och grät inte en droppe (då).
Träffade R två gånger i veckan till att börja med. Min kära fina vän.
Nu vill jag också berätta om ett annat så kallat kurativt samtal.
R sa till mig att om sjukvården erbjuder samtalshjälp, så ta det. Allt för att du ska må bättre.
När vi (jag och min man) hade träffat läkaren på endokrin/sarkomteam så frågade de om jag ville träffa deras kurator. Tänkte på vad R hade sagt, så visst, det ville jag.
Ringde kuratorns telefonsvarare, sen ringde hon upp, och så fick jag en tid.
Åkte till stora sjukhuset, blev upphämtad i väntrummet av kuratorn (kvinnlig i 50-årsåldern kanske).
Vi gick till ett litet, kalt kontorsrum.
Två fåtöljer, ett litet bord mellan, med en ask kleenex på bordet.
Jag berättade min historia, snörvlade och grät.
Kuratorn sa dessa meningar ungefär som jag minns:
"Du har verkligen fått omvärdera vad som är farligt här i livet"
"Jag tycker du ska prata med mentorerna på dina barns skolor och berätta"
"En del patienter brukar bestämma sig för att de ska vara med på barnens konfirmation/skolavslutning/födelsedag/ etc och på så sätt överleva till just de händelserna".
"Nu vet vi ju inte vilket team du kommer att tillhöra, om det blir leverteamet eller endokrin/sarkomteam så är det ju jag som är kurator, men om du ska tillhöra onkologen så är det ett annat kuratorteam, men då följer ju jag med dig dit"
Behöver jag säga att detta samtal inte var ett jävla dugg kurativt? Diagnosen var redan klar liksom.
Bara ordet "onkologen" skrämde skiten ur mig.
Jag gick inte dit fler gånger, och det finns inte TACK nog i världen till R.
TACK från hela mitt hjärta <3
söndag 24 juni 2012
Ultraljud och provtagningar
När vi (jag och min man) träffade kirurgen på endokrin/sarkomteam så sa han att "det första vi måste ta reda på om det sitter på binjuren eller i levern, det är en vanlig felbedömning att man tror att det sitter på binjuren, och så sitter det i själva verket i levern. Det är två helt olika behandlingar.
Flera prover skulle tas också, på vårdcentralen på hemorten. Urin skulle samlas i två dunkar i två omgångar. "Katekolaminer" första omgången, och sen 5HIIA. Blodprov med avseende på tumörmarkörer (Chromogranin A). Detta sades ovanför mitt huvud, remisser skickades hem, och jag googlade fram vad katekolaminer, 5HIIA och Chromogranin A innebar. På endokrin/sarkomteam frågade de om jag ville träffa kurator och det ville jag så klart, all hjälp välkommen.
På vårcentralen muttrade de över att behöva lämna ut provtagningsdunkar, det var inte deras sak, det skulle remitterande klinik stå för. På endokrin/sarkomteam sa sköterskan att det är vårdcentralens SKYLDIGHET att lämna ut provtagningsdunkar.
Förjävligt att en skärrad patient ska behöva lyssna på detta. Fick till slut dunkarna på vårdcentralen i alla fall, men när jag frågade om jag kunde få en mugg att kissa i så sa sköterskan " har du inte en mugg hemma?" (Ja ja, någon måtta på givmildheterna får det naturligtvis vara...)
Man ska inte kissa rakt ner i dunken, den innehåller koncentrerad syra som fungerar som konserveringsmedel och är mycket frätande.
En läkare från teamet ringde en förmiddag i mitten av augusti 2011.
"jag heter ---- , kollega med -----, jag ringer för att berätta att de två stora förändringarna är FNH, inte cancer. Det finns förändringar under en cm som måste undersökas vidare, men leverteamet tycker inte de ser ut som cancer, så du kan andas ut LITE.
FNH= Fokal Nodulär Hyperplasi
Ingenting på binjuren, första bedömningen var felaktig.
Två större förändringar på 7 resp 2 cm i levern är FNH.
Flera mindre förändringar som skulle undersökas med ultraljud. Punktion, dvs provtagning av förändringarna skulle göras
Ultraljud nr ett gjordes i Lund, äldre läkare, lugn och metodisk. Tyckte inte att förändringarna beter sig som elakartade.
Nytt ultraljud med punktion ska dock göras
Den dagen blir jag leverteamets dagpatient, får lugnande medel i rumpan, bedövning läggs, och prov tas från levern.
Detta orkar jag inte skriva om nu för nu blev jag väldigt sömning och fingrarna domnar...
Hej så länge!
söndag 10 juni 2012
Undersökning med magnetkamera
När jag var på CT-PET undersökningen så var jag lite orolig att det skulle kännas "trångt" i tunneln.
Hon som tog hand om mig sa dock att det inte brukar vara några problem. Det är två tunnlar med brett mellanrum, och det är dessutom rymliga tunnlar, "magnetkameran är mycket värre, om du har gjort en sån undersökning" sa hon. Nej, det hade jag ju inte, men jag skulle...
Min läkare på vårdcentralen skrev ut Sobril, jag skulle prova under helgen innan magnetkameraundersökningen. Först en tablett (tror en tablett var på 10 mg) och se om den gav effekt, annars skulle jag testa med två.
En tablett kände jag inte av över huvud taget. Två tabletter kändes lite.
På dagen inför MR tog jag tre tabletter, dvs 30 mg, och blev lagom lullig inför undersökningen.
Jag fick välja musik att ha i hörselkåporna, först tänkte jag strunta i det, men de tyckte att jag skulle välja något så det blev lugn musik.
Iklädd trosor och vit rock klev jag lagom lullig upp på britsen. I med öronproppar och ovanpå det hörselkåpor. Nål i armen till kontrastvätska.
Sen blundade jag.
Tittade inte upp en enda gång.
Det dukade och tutade, musiken kunde man ha struntat i.
"andas in, andas ut, håll andan", in med kontrast. Åkte fram och tillbaka, det tutade och dunkade, fragment av lugn musik mellan andningsuppmaningarna, tutandet och dunkandet.
Väldigt surrealistiskt, konstigt, skrämmande.
Undersökningen gick bra.
Jättehungrig när vi körde därifrån. Stannade och köpte kebab och åkte för att hämta sonen hos svärföräldrarna.
Detta var förresten i augusti 2011.
Mitt i kebabätandet kom värsta trötthetsanfallet. Reste mig upp och stapplade in till svärmors säng där jag stöp som en klubbad oxe.
Skönt att detta var över...
lördag 7 april 2012
Resa genom helvetet
Så började den då, min resa genom helvetet.
Jag köpte en anteckningsbok på RUSTA. Boken var i formatet A6, pärmarna var av vad som liknade krokodilskinn och var liksom klibbiga och äckliga. På första sidan skrev jag "boken genom helvetet, helvetesboken".
Där skrev jag ner tankar, funderingar och fakta.
Googlade på cancer på binjurarna med metastaser i levern. Det var INTE någon upplyftande läsning.
Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. En kontrollmänniska som jag hade helt plötsligt ingen kontroll längre. Kunde läsa att binjuretumörer oftast var benigna, dvs godartade om de var mindre än 5 cm, min var 6,5x4. Men eftersom den var x4 så kunde man kanske ta av 6,5 och lägga till 1 till 4, men då blev den likt förbannat 5,5x5. Med metastaser i levern var det ju inget snack om saken heller, klart att den var malign, elakartad, en riktigt ond djävul.
Mitt lilla hopp stod till att det stod i röntgen beskedet: "som inger VISS metastasmisstanke" det stod faktiskt VISS, det stod inte att det ÄR. Läste beskedet gång på gång, det stod MITT namn, MITT personnummer, och så det där jävla helvetesutlåtandet.
Började bereda mig för operation, strålning, cellgifter, smärta, tappa hår, att dö från familjen. Fick ångestattacker då jag låg som en båge med vidöppen mun och fullkomligt brölade ut min rädsla, ilska och ångest.
Vänta på undersökningar, min man ringde till endokrin/sarkomteam och pratade med ansvarig läkare. Han berättade att mitt fall skulle tas upp på konferens och att fler undersökningar skulle göras.
Ringde själv till kontaktsköterskan som sa "nu är du omhändertagen", det kändes lite skönt i allt jävla kaos. "Nu är du omhändertagen", dvs nu skulle jag äntligen få hjälp med mina plågor...trodde jag i alla fall.
Det var viktigt att hålla sig i form inför operation och behandlingar. Promenader runt åkrar och ängar där vi bor blev ett regelbundet inslag. Jag travade omkring kilometer efter kilometer, försökte äta så mycket och så sunt som möjligt, och/men tappade ganska snabbt sju kilo. Ångest och rädsla kräver nog sina kalorier, dessutom travade jag ju runt och brände en del kalorier där också. Fin färg fick jag också i solen, och när jag såg mig i spegeln var det en slank, brunbränd kvinna med vältränade ben, långt lockigt hår, jäkligt skrämd, men ändå attraktiv. Till vilken nytta, tänkte jag, håret kommer att ramla av, jag kommer bli stympad, blek, sårig, och till sist dö ifrån denna värld.
Kanske kommer de att säga nästa sommar att "vi rullar ut mamma på altanen", där sitter jag utan hår, blek, sjuk, döende, med min man och mina barn på min älskade altan.
Heeeeelt sjukt.
Men vilka symtom hade jag då??? Fick liksom inte ihop det med binjurecancer och/eller levercancer.
Men beviset fanns ju där, och doktorn på vårdcentralen hade sagt att "detta är MYCKET allvarligt".
Nu väntade fler undersökningar, fick tid för CT med PETkamera.
Det gör man för att ha koll på spridning/metastasering.
Radioaktiva sockermolekyler sprutas in i blodet och så fastnar de och lyser upp där det finns ökad aktivitet/celler som delar sig snabbt, dvs maligna celler, dvs cancer.
Jag har fött två barn, den första på vanligt vis och nummer två med kejsarsnitt. Det är i princip de två gånger då jag tidigare hade haft någon rejäl kontakt med sjukvården.
Jag som aldrig varit "sjuk" åkte in och ut i brummande, dunkande, tutande trummor, stacks i båda armarna. Tappades på blod, och insprutades med kontrast av olika slag. Min man släppte av mig på sjukhuset, han skulle hem och ringa runt för att få en tid till undersökning med magnetkamera. Jag hade fått en tid om flera veckor och det kunde vi bara inte vänta på, så han skulle ringa alla sjukhus i närområdet och sen i resten av Sverige för att få en tid så fort som möjligt. När jag satt och väntade på min tur för CT PET, så ringde de dock från magnetkameran i grannstaden och sa att de hade en tid om några dagar, kontaktsköterskan på endokrin/sarkomteam hade ordnat detta.
Råkade se remissen till CT PET, den låg på bordet vid sidan om där jag låg och vilade inför undersökningen. Stod någonting om "massiv expansivitet höger binjure". "Expansivitet" det stod inte ens "tumör", och det stod inte "cancer", men "expansivitet" var nog så skrämmande vill jag lova.
Fortsättning följer...
torsdag 8 mars 2012
Svar från röntgen
Vi satt i väntrummet på vårdcentralen, jag och min man, spända och oroliga. Doktorn kom ut och hämtade oss, han sa: "vad bra att ni kunde komma båda två". Det var ju en fras som lade ytterligare oro över vad som skulle komma.
När vi hade satt oss i väntrummet sa doktorn att det såg normalt ut i "lilla bäckenet" (alltså där jag har ont).
"Men det är förändringar på binjuren...ja, en tumör, och i levern".
Jag tappade hakan, vad säger han, och vad betyder det??
"Hur allvarligt är det här?" undrade jag. "Ja det är mycket allvarligt" svarade doktorn, men man kan operera bort en binjure, man kan leva med en binjure".
Så räckte han över ett papper med information (från Karolinska tror jag det var), där man kunde läsa om operation av binjurarna.
"Men i levern också, det är väl inte bra?" sa jag.
"Nej, det är det INTE" sa doktorn.
"Jag har redan varit i kontakt med läkare på endokrin/sarkom team på sjukhuset, du får telefonnummer dit så du själv kan kontakta dem" fortsatte han.
"Vill du att jag sjukskriver dig?"
"Jag vet inte" sa jag, "jag vet inte hur jag kommer att reagera, det kanske är bra att försöka jobba halvtid!?"
Jag frågade om jag kunde få en kopia på utlåtandet från röntgen, "det är din fulla rätt", sa doktorn, "men det är inte alla som klarar av det"
2011-07-22 09.54
Datortomografi av övre och nedre buk med i.v kontrast: SAMMANFATTNING Således tumör motsvarande höger binjure samt metastassuspekta förändringar inom levern.
UTLÅTANDE
Inom den högra leverloben ses ett par upp till 23 mm stora förändringar vilka inger viss metastasmisstanke. Motsvarande höger binjure finnes en 6,5 x 4 cm stor tumör vilken ställvis uppvisar något oregelbunden kontrastuppladdning. Vänster binjure har ordinärt utseende liksom njurarna. Inga patologiska körtlar retroperitonealt. Ej heller ses någon patologi inom pancreas eller njurar. Ordinära förhållanden inom lilla bäckenet.
Med utlåtandet från röntgen och informationspapperet om binjureoperationer tog vi oss ut från vårdcentralen. Utanför bilen stod vi och kramade om varandra, chockade. Vi grät båda två. Jag jobbade halva tisdagen, berättade om läget för min närmste chef. Efter den dagen blev jag sjukskriven på heltid, orkade inte jobba. Nu började en cirkus utan dess like, och den absolut jävligaste, mest ångestfyllda och helvetiska tid som jag någonsin har upplevt och som jag ALDRIG vill uppleva igen.
Jag frågade om jag kunde få en kopia på utlåtandet från röntgen, "det är din fulla rätt", sa doktorn, "men det är inte alla som klarar av det"
2011-07-22 09.54
Datortomografi av övre och nedre buk med i.v kontrast: SAMMANFATTNING Således tumör motsvarande höger binjure samt metastassuspekta förändringar inom levern.
UTLÅTANDE
Inom den högra leverloben ses ett par upp till 23 mm stora förändringar vilka inger viss metastasmisstanke. Motsvarande höger binjure finnes en 6,5 x 4 cm stor tumör vilken ställvis uppvisar något oregelbunden kontrastuppladdning. Vänster binjure har ordinärt utseende liksom njurarna. Inga patologiska körtlar retroperitonealt. Ej heller ses någon patologi inom pancreas eller njurar. Ordinära förhållanden inom lilla bäckenet.
Med utlåtandet från röntgen och informationspapperet om binjureoperationer tog vi oss ut från vårdcentralen. Utanför bilen stod vi och kramade om varandra, chockade. Vi grät båda två. Jag jobbade halva tisdagen, berättade om läget för min närmste chef. Efter den dagen blev jag sjukskriven på heltid, orkade inte jobba. Nu började en cirkus utan dess like, och den absolut jävligaste, mest ångestfyllda och helvetiska tid som jag någonsin har upplevt och som jag ALDRIG vill uppleva igen.
onsdag 7 mars 2012
Skiktröntgen
Återbesök hos nya gynekologen, vi pratade om möjliga förklaringar till mina smärtor. Endometrios? Bara unga tjejer sa hon. Sammanväxningar? Infektion? Med viss tveksamhet sa hon att hon skulle skriva remiss till laparoskopi, så jag fick fylla i ett papper inför operation.
Någon vecka senare ringde hennes mottagningssköterska och sa att doktorn ville träffa mig igen.
När jag kom till mottagningen sa hon att hon hade ändrat sig angående laparoskopin, det finns en risk att man perforerar tarmarna osv. "Det kanske är något hormonellt som ska gå över av sig själv" sa hon. Där satt jag åter igen som ett fån och tänkte att "säger doktorn så, så är der väl så" Hem igen med mitt värkande ubderliv.
Kvällarna blev värre och värre, knappt kontaktbar, orkade inte röra mig, sluddrade. Kändes som en tennisboll med vassa taggar satt och spände vid blygdbenet, stickningar runt naveln, i "mensvärksområdet" och ner i hela underlivet. Problem med att sitta. Midsommarafton led jag i det tysta, parmiddagar led jag i det tysta, under tågresor med jobbet, bilresor, ja, vad jag än gjorde som inbebar att jag skulle sitta en stund, var en plåga.
Sex var inte att tänka på på kvällstid, kände mig oftast ok på morgonen så då funkade det. Tack och lov så sov jag också mina åtta timmar på natten. Sen på eftermiddagen började helvetet igen.
Min man bokade tid på vårdcentralen, följde med mig dit och sa "nu MÅSTE ni göra någonting, det här funkar inte längre"
Läkaren skrev remiss till CT/skiktröntgen. "den finaste metod vi har, för att "utesluta" något elakartat.
Doktorn skulle ringa mig den 27 juli 2011, "då är det mycket möjligt att du redan har varit på CT:n" sa han.
Förväntade mig att den skulle vara normal.
CT var jag på den 22 juli.
Den 25 juli 2011 började jag jobba igen efter semestern.
Ont ont ont...
På förmiddagen samma dag så ringde de från vårdcentralen och ville att jag skulle komma samma dag klockan halv fyra.
Hjälp, nu har de hittat något tänkte jag. Min man blev också orolig, och hur jag fixade att jobba resten av dagen det vet jag inte. Tusen tankar flög genom huvudet.
Fortsättning följer...
onsdag 29 februari 2012
Fortsatta problem, hårmineralanalys och fler läkarbesök
Okej, besöket på KK hos den kvinnliga läkaren ledde inte mycket mer än att jag åkte hem med mina besvär. Nu hade dock min ordinarie gynläkare kommit åter från sin semester så jag lyckades få en akuttid hos honom. Han undersökte mig och sa "det ser ut som svamp". Två doser Flukonazol som skulle tas med några dagars mellanrum, samt en antisvampsalva. Guess what - det hjälpte INTE. Ringer min husläkare och ber om en remiss till "vulvamottagningen" som finns i stadens stora sjukhus. En specialistmottagning för "sjukdomar i de yttre könsorganen. Där om någonstans måste man ju få hjälp! Remiss skrevs, och efter några veckor fick jag tid. Träffade en dansk läkare som undersökte mig och som sa de välbekanta orden "det ser så fint ut, ingen retning, inga konstigheter". Du får komma tillbaka om det blir värre. "ja men det sticker och håller på hela tiden" sa jag. Men eftersom han inte upptäckte något fel så var det bara att loma iväg hem utan hjälp. Åter till min ordinarie gynläkare, denna gång skrev han ut en kortisonsalva som skulle smörjas på två gånger om dagen tills besvären försvunnit, plus en vecka till. Jag smörjde och smörjde, men det blev inte bra, snarare ännu värre. Nu började det sticka runt äggstockarna också, åter till min ordinarie gynläkare som denna gång även undersökte med vaginalt ultraljud. "jag ser dina äggstockar" sa han, sen lade han till "jag är ledsen, men jag kan inte hjälpa dig". Men vart ska jag då vända mig? Till hälsokosten? Gjorde en hårmineral-analys, skickade en hårtuss till USA, kostade 1200 spänn. Köpte kosttillskott för 4800 kr, hårmineralanalysen visade att jag hade uran och kvicksilver i kroppen. Skickade efter ett test på internet/scandlab för "vaginosisprofile", det kostade också runt tusenlappen. Tog prover på mig själv med provtagningspinne som skickades till England för analys, tänkte att NU får jag nog svar på vad som har drabbat mig - en ovanlig bakterie tänkte jag. Men så var icke fallet, negativt resultat, bara mjölksyrebakterier, och det är ju BRA! Inte hjälpte kosttillskotten heller. Ringde en ny gynekolog (kvinnlig som skulle vara bra) i januari 2011, fick tid i maj. Var på väg att åka in akut flera gånger till KK, ja jag ringde faktiskt för det kändes som jag inte orkade stå ut till maj. Fick till svar att "det är mycket bättre att du står ut tills du har tid hos den andra gynekologen, "här får du bara träffa olika läkare varje gång". Det stack och värkte i underlivet och i "mensvärksområdet", aldrig på morgonen, det smög sig på under dagen för att vara som värst eftermiddag och kväll. Vissa kvällar låg jag helt däckad i soffan, utan att orka lyfta på armar och ben, utan att orka prata, bara sluddrade. Så kom äntligen den dag då jag skulle få träffa den nya gynekologen. Min man följde med mig, och jag förklarade hur eländigt jag hade det. Hon undersökte mig, och tra la la, inga konstigheter. Hon skulle klura lite och prata med sina kollegor, sen skulle vi träffas igen. Fortsättning följer...
tisdag 28 februari 2012
Börja blogga
Jaha, efter mycket övervägande har jag då startat en BLOGG. Hjälp, huuuu vad/hur ska jag skriva. Har ju så mycket att skriva av mig om, och det är minst sagt lite "krångligt" nu, därav namnet. Krångelmamman - ja jag är ju mamma, till stora tjejen F som är 17, och "lillfisen/grabben" E som snart fyller 10. Jag är snart 45 och är gift med M, min stora kärlek sedan 1989.
Krångligt har jag det på så sätt att jag inte är riktigt frisk. Jag har sökt läkarvård för mina besvär sedan sommaren 2010, och ja, jag tycker faktiskt att detta är JÄVLIGT krångligt rent ut sagt.
Jag har alltid varit så "duktig", varit alla till lags, snäll, inte gjort mycket väsen av mig, alltid på något sätt känt mig "sämre" än alla andra. Fastän jag förmodligen vet och kan ganska mycket så har jag aldrig framhållt mig själv, hejat på mig själv, tagit för mig liksom. "Sen" ska jag, "sen", efter jag har städat, tvättat, handlat, fixat mat, hjälpt till med läxor, nattat, städat lite till, betalt räkningar, skottat snö, rensat ogräs - ja, you name it, efter att alla andras behov är tillgodosedda DÅ ska jag. Ja då ska jag vad då? Vad tycker jag om att göra? Vad har jag för fritidsintressen? Till slut vet man ju inte vad man vill, och man degraderas till en slags servicestation - som jag läste i en insändare, ett vidöppet skåp där resten av familjen och andra bara sliter ut det de behöver i form av tjänster. Snacka om att jag har haft många bollar i luften och halvt stressat ihjäl mig.
Jag har gjort extrabetalningar på mitt studielån och tänkt att SEN när studielånet är betalt, DÅ ska jag, ja vad då? Kanske gå på ansiktsbehandlingar, läsa italienska, shoppa mer, hmmm ja göra roliga saker.
Mitt studielån blev jag av med i november 2011, men inte farao har det varit så himla ballt, kul och spännande.
Nåväl, i juni 2010 hade jag gått ner 13 kg på ett år genom att lägga om kosten till GI. Det var som att gå på kurs med sig själv, blev en mästare på att hålla koll på sockerhalter!
Dessutom tränade jag ganska tufft, flera gånger i veckan på trappmaskin, 40 min på level 12.
Kände mig sååååå stark och frisk.
MEN den 14 juli ändrades allt, och nu började det krångliga.
Vi åkte på bilsemester i Europa, och första natten, i en liten by i Österrike, på kvällen, så kände jag en konstig stickande känsla i underlivet. Trodde jag hade fått en svampinfektion, men det kändes ändå inte riktigt som det. Dessutom åt jag ju strikt GI, utan snabba kolhydrater, så jag fick inte ihop det riktigt.
Nåväl, vi semestrade i två veckor och det stack och brände heeeela tiden.
När jag kom hem köpte jag Canesten på Apoteket, men det hjälpte inte.
Min gynläkare var på semester, och de 4-5 andra kliniker jag ringde till, de tog antingen inte mot nya patienter, eller så kunde jag få en tid i DECEMBER!
Semestern tog slut, började jobba. Det stack, pirrade och kittlade i underlivet, vad farao var detta? Infektion? Måste ju få hjälp. Ringde KK, och fick beskedet där också att det finns inga tider, men förresten, vi har en distriktsläkare här på praktik, han tar mot patienter och han har ett återbud i dag. Välkommen. Wow, nu skulle jag få hjälp ( tänk om jag hade vetat då, hur det skulle bli....brrr). Fick träffa dansk, manlig läkare som sa "bakteriell vaginos", antibiotika (Flagyl) och Flukonazol mot evt svamp som kunde uppkomma av antibiotikan. NU skulle jag bli frisk!!
Inte fasiken hjälpte det.
Sticker, bränner i underlivet, kommer och går.
Ringer till KK igen, hjäääälp mig.
Får tid hos kvinnlig läkare som undersöker mig och berättar att allt ser så fint ut. Tycker att jag ska gå hem och "inte hålla på så mycket med mitt underliv, ibland kan det bli för mycket". Jag som är klok och välutbildad, bara använder bomullstrosor, faktiskt har en hel del kunskap om kroppen, aldrig har haft sådana här bekymmer, och VET att någonting är FEL, jag sitter här och tittar på doktorn som lägger huvudet på sned och säger med medlidande röst att "ibland kan det bli för mycket, du får naturligtvis komma hit igen om besvären fortsätter".
Nu har jag faktiskt lite skrivkramp, ligger i sängen med min iPhone och skriver, jag hoppas det funkar här i cybervärlden och att jag inte laddat in en massa stavfel.
Fortsättning följer, godnatt <3
Krångligt har jag det på så sätt att jag inte är riktigt frisk. Jag har sökt läkarvård för mina besvär sedan sommaren 2010, och ja, jag tycker faktiskt att detta är JÄVLIGT krångligt rent ut sagt.
Jag har alltid varit så "duktig", varit alla till lags, snäll, inte gjort mycket väsen av mig, alltid på något sätt känt mig "sämre" än alla andra. Fastän jag förmodligen vet och kan ganska mycket så har jag aldrig framhållt mig själv, hejat på mig själv, tagit för mig liksom. "Sen" ska jag, "sen", efter jag har städat, tvättat, handlat, fixat mat, hjälpt till med läxor, nattat, städat lite till, betalt räkningar, skottat snö, rensat ogräs - ja, you name it, efter att alla andras behov är tillgodosedda DÅ ska jag. Ja då ska jag vad då? Vad tycker jag om att göra? Vad har jag för fritidsintressen? Till slut vet man ju inte vad man vill, och man degraderas till en slags servicestation - som jag läste i en insändare, ett vidöppet skåp där resten av familjen och andra bara sliter ut det de behöver i form av tjänster. Snacka om att jag har haft många bollar i luften och halvt stressat ihjäl mig.
Jag har gjort extrabetalningar på mitt studielån och tänkt att SEN när studielånet är betalt, DÅ ska jag, ja vad då? Kanske gå på ansiktsbehandlingar, läsa italienska, shoppa mer, hmmm ja göra roliga saker.
Mitt studielån blev jag av med i november 2011, men inte farao har det varit så himla ballt, kul och spännande.
Nåväl, i juni 2010 hade jag gått ner 13 kg på ett år genom att lägga om kosten till GI. Det var som att gå på kurs med sig själv, blev en mästare på att hålla koll på sockerhalter!
Dessutom tränade jag ganska tufft, flera gånger i veckan på trappmaskin, 40 min på level 12.
Kände mig sååååå stark och frisk.
MEN den 14 juli ändrades allt, och nu började det krångliga.
Vi åkte på bilsemester i Europa, och första natten, i en liten by i Österrike, på kvällen, så kände jag en konstig stickande känsla i underlivet. Trodde jag hade fått en svampinfektion, men det kändes ändå inte riktigt som det. Dessutom åt jag ju strikt GI, utan snabba kolhydrater, så jag fick inte ihop det riktigt.
Nåväl, vi semestrade i två veckor och det stack och brände heeeela tiden.
När jag kom hem köpte jag Canesten på Apoteket, men det hjälpte inte.
Min gynläkare var på semester, och de 4-5 andra kliniker jag ringde till, de tog antingen inte mot nya patienter, eller så kunde jag få en tid i DECEMBER!
Semestern tog slut, började jobba. Det stack, pirrade och kittlade i underlivet, vad farao var detta? Infektion? Måste ju få hjälp. Ringde KK, och fick beskedet där också att det finns inga tider, men förresten, vi har en distriktsläkare här på praktik, han tar mot patienter och han har ett återbud i dag. Välkommen. Wow, nu skulle jag få hjälp ( tänk om jag hade vetat då, hur det skulle bli....brrr). Fick träffa dansk, manlig läkare som sa "bakteriell vaginos", antibiotika (Flagyl) och Flukonazol mot evt svamp som kunde uppkomma av antibiotikan. NU skulle jag bli frisk!!
Inte fasiken hjälpte det.
Sticker, bränner i underlivet, kommer och går.
Ringer till KK igen, hjäääälp mig.
Får tid hos kvinnlig läkare som undersöker mig och berättar att allt ser så fint ut. Tycker att jag ska gå hem och "inte hålla på så mycket med mitt underliv, ibland kan det bli för mycket". Jag som är klok och välutbildad, bara använder bomullstrosor, faktiskt har en hel del kunskap om kroppen, aldrig har haft sådana här bekymmer, och VET att någonting är FEL, jag sitter här och tittar på doktorn som lägger huvudet på sned och säger med medlidande röst att "ibland kan det bli för mycket, du får naturligtvis komma hit igen om besvären fortsätter".
Nu har jag faktiskt lite skrivkramp, ligger i sängen med min iPhone och skriver, jag hoppas det funkar här i cybervärlden och att jag inte laddat in en massa stavfel.
Fortsättning följer, godnatt <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)