VILL INTE!!!!!!!!!!

Allt eftersom tiden gick och jag fick bra besked gällande min lever, så tyckte ju min läkare på vårdcentralen att jag skulle börja jobba igen. "Krisreaktionen var ju liksom över" tyckte han. Börja jobba på 25% från och med mitten av december (2011) och sen gå upp till halvtid en månad senare.
Visst, jag ville gärna jobba, det var ju bara det att jag fortfarande inte var frisk, jag hade inte fått en diagnos, ingen behandling.
Diskuterade med min man, och vi kom överens om att jag ju faktiskt helt enkelt skulle ringa till min vårdcentral och berätta att jag fortfarande var sjuk.
Jag pratade med en sköterska och hon tyckte att doktorn skulle ringa mig, och det gjorde han.
Jag pratade om alla mina symptom och att jag kände mig så KONSTIG. Och den här förbannade smärtan, hjärtklappningen, feberperioderna, osv. Doktorn sa:
"Du är VÄL undersökt"
"Jag kan inte göra mer"
"Kan man inte bota så kan man lindra, jag är villig att skriva ut antidepressiv medicin till dig, till exempel, Zoloft eller Cipralex för att göra det lättare att acceptera smärtan"
Jag sa "jag är inte deprimerad, jag har ONT, menar du att det är psykiskt?"
"jaa, det menar jag" svarade doktorn.
"Jag kan inte göra mer, jag tycker du ska vända dig till kvinnokliniken som kan sånt här med underlivssmärtor, jag gör inga sådana undersökningar".

Den 16 december 2011 skulle min dotter ha sin 17-års fest i en lokal i närheten.
Jag hade fruktansvärda magsmärtor.
Min man mer eller mindre tvingade mig att åka in till akuten.
Jag åkte in till akutmottagningen, tog en nummerlapp och satt mig och väntade med spjut som körde runt i magen på mig.
Sköterskan som till slut tog hand om mig sa: "vilken doktor har du tänkt dig att träffa?"
"Inte vet väl jag, jag är här för att jag har så jäkla ont i magen så jag vet inte om jag orkar leva längre" sa jag.
"Ja men varken blodprov eller urinprov visar på infektion, så våra läkare här gör ingenting för dig".
"Men vart ska jag då vända mig? Min vårdcentral vill inte ha med mig att göra, säger det är psykiskt. Gynekologiskt hitter de inget fel, VAD ska jag göra?"
Då svarar sköterskan: "Då måste du remitteras till psyk så de får göra en utredning, om den visar att du INTE är psykiskt sjuk och att dina problem är psykosomatiska så får de aldrig mer skicka dig till psyk, men du MÅSTE gå den vägen".
"Men nu har jag ju så jävla ont, kan ni åtminstone ge mig något smärtlindrande?" sa jag.
"Då hänvisar vi till jourcentralen, där kan de kanske ge dig något, svarade sköterskan."
Jag lomade iväg, igen, hade knackat på så många dörrar, ingen, ingen kunde hjälpa mig.
Funderade på att köra av motorvägen, orkade inte, ville inte, vrålade i bilen på väg hem "JAG VILL INTE, VILL INTE, VILL INTEEEEEEEEEEEEEE" "AAAAAAAAAAARRRRRRRRGGGGGHHHHHH, JAG VILL INTE".