Vulvamottagning och leverbiopsi

Vulvamottagningen, det låter lite småperverst, men den finns i alla fall, på stora sjukhuset.
Dit kan man man få komma när man har problem med underlivet, och där man inte hittar något fel hos sin vanliga gynekolog.
Jag hade ju bett om en remiss dit av min husläkare, men det visade sig att det var inte alls vulvamottagningen jag hade varit på , det var den vanliga mottagningen på kvinnokliniken.
Eftersom jag fortfarande hade ont i underlivet och ont i magen så tog jag upp detta med min husläkare och bad att han åter skulle kontakta vulvamottagningen och speciellt be att jag skulle få träffa MS, som jag hade läst om på internet och till och med sett filmer på youtube där han pratade om underlivssmärta.
Det skulle han ordna, han till och med visade den remiss han hade skrivit till vulvamottagningen ett år innan. Undrar just varför jag inte fick komma dit då? Trodde de inte på mig?
I alla fall så skrev han ny remiss och tillade att det var akut. Min man ringde också till mottagningen och jagade på dem.
I september 2011 hade jag fått tid för ultraljud med punktion av levern.
Satt på altanen på morgonen och försökte hämta energi, kraft och styrka. R hade sagt att jag fick låna hans "plattform" innan jag hade hunnit bygga upp min egen, och det gjorde jag, jag kravlade mig upp på något som kändes som en plattform. Jag hade också min "guide" med mig, en stor brunbjörn.
Tillsammans med R:s plattform och min brunbjörn skulle jag nog klara av detta.
Precis när vi skulle parkera på stora sjukhuset så ringde de från vulvamottagningen (till min man, han fick liksom sköta den biten). Jag hade fått en tid om någon vecka.
In till leverteamet, på med sjukhuskläder och in med en stesolid i rumpan. Kände inte av den där stesoliden ett dugg. Kom in till undersökningsrummet, en ganska ung, manlig läkare som skulle undersöka mig och ta provet.
Min man satt på en stol bredvid mig, läkaren körde runt med ultraljudsmanicken över lever-området, kontrastvätska sprutades in, och så får man andas in, andas ut, och hålla andan.
Han bestämde sig för att ta ETT prov, på en av de stora förändringarna som man misstänkte var FNH. De mindre ansåg han att de var hemangiom, alltså kärlnystan, och inte så bra att sticka i.
Han frågade om jag ville ha bedövning, och det ville jag förstås.
Bedövningen gjorde ont så in i hel---e, jag kunde knappt ligga stilla och började hyperventilera.
"Du kan inte andas så ut och in" sa doktorn ganska argt, "du måste ligga stilla".
No kidding, ligga stilla och inte andas när hela revbenssidan håller på att explodera, hur jävla lätt är det??
Sen tog han i alla fall fram en mackapär som han höll i luften och "test-sköt". "PANG" sa det. "Jag ville bara visa dig hur det låter, bara så du vet hur det låter sen när jag tar provet.
Min man började se blek ut och undrade om det skulle komma blod.
"Det kan det mycket väl göra" sa doktorn. "Bäst att du går ut om du inte klarar av att se blod".
MEN DET VAR JU NU JAG BEHÖVDE HONOM.
Behövde hans hand att hålla i. Men det var bara att bita ihop, gilla läget, stå ut med ett stålrör som körs in i sidan och sliter ut en bit av min lever. Bita ihop och gilla läget, upp på plattformen, krama brunbjörnen.
"PANG"
Sen var det klart, det var en bra provtagning sa doktorn, från hans sida i alla fall.
Sen ut till mitt lilla rum där jag skulle vila och inte röra mig på, vad var det nu, fyra timmar. Blodtryck o puls kollades med jämna mellanrum, mannen åkte till jobbet och hämtade mig efter fyra timmar när jag hade fått mitt te och torra mackor.
Skönt att komma hem!