En alldeles underbar kollega på jobbet hörde av sig till mig . Han, kallar honom helt enkelt R, eller "healer R". Han sa att han hade hört vad som hade hänt, vilka besked jag hade fått, och att han ville träffa mig, om jag ville förstås.
R arbetar förutom på samma arbetsplats som jag, med healing och meditation på ett alldeles underbart ställe som jag hädanefter kallar "A".
Vi träffades på A en fredag. På kvällen var jag och familjen bjudna hem till goda vänner på middag, de förstod nog att vi inte riktigt orkade fixa med middagsmat.
Fick en stor, varm kram av R när jag kom till A. Sen satt vi oss i ett behandlingsrum (mysigt, ombonad, ljusa färger, tryggt, varmt, tända ljus), och jag storbölade, förstås.
MEN R sa "jag har knackat på din dörr så många gånger på jobbet, jag har sett hur du har stressat och levt ett "pseudoliv", du har aldrig haft tid, allt ska du göra "sen", nu ÄR det "sen""
Han sa att jag ska låta läkarna göra sitt, och så skulle han hjälpa mig med den andra biten, den andliga biten, att läka mig på ett annat plan.
Han sa "det finns hopp", "det här är inte din sista utväg, men du måste göra en helomvändning".
Så började även min andliga resa, resan till ett liv där jag tar hand om mig själv istället för att göra allt för alla andra hela tiden.
Detta skulle bli tufft, sa R. De flesta gör den här andliga resan när de är fysiskt friska, inte som du som går genom tuffa sjukdomsutredningar samtidigt.
Jag fick healing, låg på rygg och lyssnade på R. Jag såg bland annat en lila blomma, en petunia som öppnade och stängde sig (min favoritblomma). Blomman förvandlades till en livmodertapp (min egen) och så höll den på och transformerades från blomma till livmodertapp fram och tillbaka. Det var liksom en öppning i mitten, och där skulle jag in....märkligt... men häftigt.
R kollade upp i en blomsterbok vad just petunian betyder.
Petunian säger:
Låt allting ta den tid det skall.
Visdom: jag har tålamod eftersom jag vet att allt blir bra i slutändan. Allt tar den tid det skall.
R tyckte det var ett mycket bra budskap "från dig själv till dig själv"
Fattar ni!!?? Jag har aldrig haft tid för andlighet, tid att verkligen lyssna inåt, lyssna på mig själv. Så händer detta, och jag får detta budskap som inte kunde vara mer kurativt i denna stund.
När jag kom ut i bilen satte jag igång min mobil, hade stängt av den helt. Den bild som kommer upp i telefonen, INNAN själva bakgrundsbilden, gissa vad det var?? EN LILA PETUNIA, närbild, så vacker. Mindes ej att jag hade lagt in den.
Jag var inte så lessen på kvällen, åt med god aptit hos goda vänner och grät inte en droppe (då).
Träffade R två gånger i veckan till att börja med. Min kära fina vän.
Nu vill jag också berätta om ett annat så kallat kurativt samtal.
R sa till mig att om sjukvården erbjuder samtalshjälp, så ta det. Allt för att du ska må bättre.
När vi (jag och min man) hade träffat läkaren på endokrin/sarkomteam så frågade de om jag ville träffa deras kurator. Tänkte på vad R hade sagt, så visst, det ville jag.
Ringde kuratorns telefonsvarare, sen ringde hon upp, och så fick jag en tid.
Åkte till stora sjukhuset, blev upphämtad i väntrummet av kuratorn (kvinnlig i 50-årsåldern kanske).
Vi gick till ett litet, kalt kontorsrum.
Två fåtöljer, ett litet bord mellan, med en ask kleenex på bordet.
Jag berättade min historia, snörvlade och grät.
Kuratorn sa dessa meningar ungefär som jag minns:
"Du har verkligen fått omvärdera vad som är farligt här i livet"
"Jag tycker du ska prata med mentorerna på dina barns skolor och berätta"
"En del patienter brukar bestämma sig för att de ska vara med på barnens konfirmation/skolavslutning/födelsedag/ etc och på så sätt överleva till just de händelserna".
"Nu vet vi ju inte vilket team du kommer att tillhöra, om det blir leverteamet eller endokrin/sarkomteam så är det ju jag som är kurator, men om du ska tillhöra onkologen så är det ett annat kuratorteam, men då följer ju jag med dig dit"
Behöver jag säga att detta samtal inte var ett jävla dugg kurativt? Diagnosen var redan klar liksom.
Bara ordet "onkologen" skrämde skiten ur mig.
Jag gick inte dit fler gånger, och det finns inte TACK nog i världen till R.
TACK från hela mitt hjärta <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar