Började få perioder med feber. Kände mig varm framemot eftermiddagen och mycket riktigt, jag låg på 37,7-37,9 flera dagar i rad. Dessa dagar orkade jag inte ens vara ute och promenera. Riktigt slagen.
Dessutom ömmade det i revbenen, på höger sida. Var det ångesten? Var det de här FNH som gjorde att det ömmade? Googlade som bara den på FNH (Fokal Nodulär Hyperplasi), det fanns många bra diskussionstrådar från USA och Australien som handlade om FNH, en del hade väldigt ont av dem och hade opererat bort dem. Vissa hade opererat bort sina FNH men de hade kommit tillbaka. Vilket besvär!
Jag ringde till 1177 och berättade om min situation och att jag ömmade i revbenen. Hon på 1177 tyckte absolut att jag skulle ringa min vårdcentral och be att de tittade på mig. Jag gjorde så, och fick tid på måndagen (detta var en fredag). Fick träffa en ung kvinnlig läkare som undersökte mig noggrannt och även tog EKG (som var normalt), vi kom överens om att det obehag jag kände i revbenen var på grund av min kraftiga ångest och inget annat. Jag hade ömmade också i själva bröstbenet.
Men feberperioderna då?
Suck.
Smärtan i magen och underlivet. Det kändes som taggtråd eller vassa skalpeller som körde runt i nedre buken på mig, runt naveln, och runt äggstockar och livmoder och ner i underlivet. Hade problem med att sitta.
I december 2011 hade jag så jääääävla ont, cancerutredningen med alla ångest och psykisk smärta började lägga sig, jag fick bra besked när det gällde min lever. De hittade inga maligna celler i provet som togs heller.
Febern kom och gick och det började ömma även på vänster sida av revbenen.
Min husläkare tyckte jag var VÄL undersökt och sa "jag tror inte du kan vara sjukskriven för dina underlivsbesvär". Jag tänkte att "prova du att köra upp ett gäng skalpeller i skrevet och magen och sen går du och jobbar", jag bara tänkte, jag sa inte.
torsdag 27 september 2012
Vulvamottagning och leverbiopsi
Vulvamottagningen, det låter lite småperverst, men den finns i alla fall, på stora sjukhuset.
Dit kan man man få komma när man har problem med underlivet, och där man inte hittar något fel hos sin vanliga gynekolog.
Jag hade ju bett om en remiss dit av min husläkare, men det visade sig att det var inte alls vulvamottagningen jag hade varit på , det var den vanliga mottagningen på kvinnokliniken.
Eftersom jag fortfarande hade ont i underlivet och ont i magen så tog jag upp detta med min husläkare och bad att han åter skulle kontakta vulvamottagningen och speciellt be att jag skulle få träffa MS, som jag hade läst om på internet och till och med sett filmer på youtube där han pratade om underlivssmärta.
Det skulle han ordna, han till och med visade den remiss han hade skrivit till vulvamottagningen ett år innan. Undrar just varför jag inte fick komma dit då? Trodde de inte på mig?
I alla fall så skrev han ny remiss och tillade att det var akut. Min man ringde också till mottagningen och jagade på dem.
I september 2011 hade jag fått tid för ultraljud med punktion av levern.
Satt på altanen på morgonen och försökte hämta energi, kraft och styrka. R hade sagt att jag fick låna hans "plattform" innan jag hade hunnit bygga upp min egen, och det gjorde jag, jag kravlade mig upp på något som kändes som en plattform. Jag hade också min "guide" med mig, en stor brunbjörn.
Tillsammans med R:s plattform och min brunbjörn skulle jag nog klara av detta.
Precis när vi skulle parkera på stora sjukhuset så ringde de från vulvamottagningen (till min man, han fick liksom sköta den biten). Jag hade fått en tid om någon vecka.
In till leverteamet, på med sjukhuskläder och in med en stesolid i rumpan. Kände inte av den där stesoliden ett dugg. Kom in till undersökningsrummet, en ganska ung, manlig läkare som skulle undersöka mig och ta provet.
Min man satt på en stol bredvid mig, läkaren körde runt med ultraljudsmanicken över lever-området, kontrastvätska sprutades in, och så får man andas in, andas ut, och hålla andan.
Han bestämde sig för att ta ETT prov, på en av de stora förändringarna som man misstänkte var FNH. De mindre ansåg han att de var hemangiom, alltså kärlnystan, och inte så bra att sticka i.
Han frågade om jag ville ha bedövning, och det ville jag förstås.
Bedövningen gjorde ont så in i hel---e, jag kunde knappt ligga stilla och började hyperventilera.
"Du kan inte andas så ut och in" sa doktorn ganska argt, "du måste ligga stilla".
No kidding, ligga stilla och inte andas när hela revbenssidan håller på att explodera, hur jävla lätt är det??
Sen tog han i alla fall fram en mackapär som han höll i luften och "test-sköt". "PANG" sa det. "Jag ville bara visa dig hur det låter, bara så du vet hur det låter sen när jag tar provet.
Min man började se blek ut och undrade om det skulle komma blod.
"Det kan det mycket väl göra" sa doktorn. "Bäst att du går ut om du inte klarar av att se blod".
MEN DET VAR JU NU JAG BEHÖVDE HONOM.
Behövde hans hand att hålla i. Men det var bara att bita ihop, gilla läget, stå ut med ett stålrör som körs in i sidan och sliter ut en bit av min lever. Bita ihop och gilla läget, upp på plattformen, krama brunbjörnen.
"PANG"
Sen var det klart, det var en bra provtagning sa doktorn, från hans sida i alla fall.
Sen ut till mitt lilla rum där jag skulle vila och inte röra mig på, vad var det nu, fyra timmar. Blodtryck o puls kollades med jämna mellanrum, mannen åkte till jobbet och hämtade mig efter fyra timmar när jag hade fått mitt te och torra mackor.
Skönt att komma hem!
Dit kan man man få komma när man har problem med underlivet, och där man inte hittar något fel hos sin vanliga gynekolog.
Jag hade ju bett om en remiss dit av min husläkare, men det visade sig att det var inte alls vulvamottagningen jag hade varit på , det var den vanliga mottagningen på kvinnokliniken.
Eftersom jag fortfarande hade ont i underlivet och ont i magen så tog jag upp detta med min husläkare och bad att han åter skulle kontakta vulvamottagningen och speciellt be att jag skulle få träffa MS, som jag hade läst om på internet och till och med sett filmer på youtube där han pratade om underlivssmärta.
Det skulle han ordna, han till och med visade den remiss han hade skrivit till vulvamottagningen ett år innan. Undrar just varför jag inte fick komma dit då? Trodde de inte på mig?
I alla fall så skrev han ny remiss och tillade att det var akut. Min man ringde också till mottagningen och jagade på dem.
I september 2011 hade jag fått tid för ultraljud med punktion av levern.
Satt på altanen på morgonen och försökte hämta energi, kraft och styrka. R hade sagt att jag fick låna hans "plattform" innan jag hade hunnit bygga upp min egen, och det gjorde jag, jag kravlade mig upp på något som kändes som en plattform. Jag hade också min "guide" med mig, en stor brunbjörn.
Tillsammans med R:s plattform och min brunbjörn skulle jag nog klara av detta.
Precis när vi skulle parkera på stora sjukhuset så ringde de från vulvamottagningen (till min man, han fick liksom sköta den biten). Jag hade fått en tid om någon vecka.
In till leverteamet, på med sjukhuskläder och in med en stesolid i rumpan. Kände inte av den där stesoliden ett dugg. Kom in till undersökningsrummet, en ganska ung, manlig läkare som skulle undersöka mig och ta provet.
Min man satt på en stol bredvid mig, läkaren körde runt med ultraljudsmanicken över lever-området, kontrastvätska sprutades in, och så får man andas in, andas ut, och hålla andan.
Han bestämde sig för att ta ETT prov, på en av de stora förändringarna som man misstänkte var FNH. De mindre ansåg han att de var hemangiom, alltså kärlnystan, och inte så bra att sticka i.
Han frågade om jag ville ha bedövning, och det ville jag förstås.
Bedövningen gjorde ont så in i hel---e, jag kunde knappt ligga stilla och började hyperventilera.
"Du kan inte andas så ut och in" sa doktorn ganska argt, "du måste ligga stilla".
No kidding, ligga stilla och inte andas när hela revbenssidan håller på att explodera, hur jävla lätt är det??
Sen tog han i alla fall fram en mackapär som han höll i luften och "test-sköt". "PANG" sa det. "Jag ville bara visa dig hur det låter, bara så du vet hur det låter sen när jag tar provet.
Min man började se blek ut och undrade om det skulle komma blod.
"Det kan det mycket väl göra" sa doktorn. "Bäst att du går ut om du inte klarar av att se blod".
MEN DET VAR JU NU JAG BEHÖVDE HONOM.
Behövde hans hand att hålla i. Men det var bara att bita ihop, gilla läget, stå ut med ett stålrör som körs in i sidan och sliter ut en bit av min lever. Bita ihop och gilla läget, upp på plattformen, krama brunbjörnen.
"PANG"
Sen var det klart, det var en bra provtagning sa doktorn, från hans sida i alla fall.
Sen ut till mitt lilla rum där jag skulle vila och inte röra mig på, vad var det nu, fyra timmar. Blodtryck o puls kollades med jämna mellanrum, mannen åkte till jobbet och hämtade mig efter fyra timmar när jag hade fått mitt te och torra mackor.
Skönt att komma hem!
onsdag 26 september 2012
Kurativa samtal
Den 25 juli 2011 fick jag det otäcka beskedet om tumörer och misstänkta metastaser av min dåvarande husläkare. Jag gick ju och jobbade dagen efter, men sen var det kört, funkade inte, jag kraschade fullständigt.
En alldeles underbar kollega på jobbet hörde av sig till mig . Han, kallar honom helt enkelt R, eller "healer R". Han sa att han hade hört vad som hade hänt, vilka besked jag hade fått, och att han ville träffa mig, om jag ville förstås.
R arbetar förutom på samma arbetsplats som jag, med healing och meditation på ett alldeles underbart ställe som jag hädanefter kallar "A".
Vi träffades på A en fredag. På kvällen var jag och familjen bjudna hem till goda vänner på middag, de förstod nog att vi inte riktigt orkade fixa med middagsmat.
Fick en stor, varm kram av R när jag kom till A. Sen satt vi oss i ett behandlingsrum (mysigt, ombonad, ljusa färger, tryggt, varmt, tända ljus), och jag storbölade, förstås.
MEN R sa "jag har knackat på din dörr så många gånger på jobbet, jag har sett hur du har stressat och levt ett "pseudoliv", du har aldrig haft tid, allt ska du göra "sen", nu ÄR det "sen""
Han sa att jag ska låta läkarna göra sitt, och så skulle han hjälpa mig med den andra biten, den andliga biten, att läka mig på ett annat plan.
Han sa "det finns hopp", "det här är inte din sista utväg, men du måste göra en helomvändning".
Så började även min andliga resa, resan till ett liv där jag tar hand om mig själv istället för att göra allt för alla andra hela tiden.
Detta skulle bli tufft, sa R. De flesta gör den här andliga resan när de är fysiskt friska, inte som du som går genom tuffa sjukdomsutredningar samtidigt.
Jag fick healing, låg på rygg och lyssnade på R. Jag såg bland annat en lila blomma, en petunia som öppnade och stängde sig (min favoritblomma). Blomman förvandlades till en livmodertapp (min egen) och så höll den på och transformerades från blomma till livmodertapp fram och tillbaka. Det var liksom en öppning i mitten, och där skulle jag in....märkligt... men häftigt.
R kollade upp i en blomsterbok vad just petunian betyder.
Petunian säger:
Låt allting ta den tid det skall.
Visdom: jag har tålamod eftersom jag vet att allt blir bra i slutändan. Allt tar den tid det skall.
R tyckte det var ett mycket bra budskap "från dig själv till dig själv"
Fattar ni!!?? Jag har aldrig haft tid för andlighet, tid att verkligen lyssna inåt, lyssna på mig själv. Så händer detta, och jag får detta budskap som inte kunde vara mer kurativt i denna stund.
När jag kom ut i bilen satte jag igång min mobil, hade stängt av den helt. Den bild som kommer upp i telefonen, INNAN själva bakgrundsbilden, gissa vad det var?? EN LILA PETUNIA, närbild, så vacker. Mindes ej att jag hade lagt in den.
Jag var inte så lessen på kvällen, åt med god aptit hos goda vänner och grät inte en droppe (då).
Träffade R två gånger i veckan till att börja med. Min kära fina vän.
Nu vill jag också berätta om ett annat så kallat kurativt samtal.
R sa till mig att om sjukvården erbjuder samtalshjälp, så ta det. Allt för att du ska må bättre.
När vi (jag och min man) hade träffat läkaren på endokrin/sarkomteam så frågade de om jag ville träffa deras kurator. Tänkte på vad R hade sagt, så visst, det ville jag.
Ringde kuratorns telefonsvarare, sen ringde hon upp, och så fick jag en tid.
Åkte till stora sjukhuset, blev upphämtad i väntrummet av kuratorn (kvinnlig i 50-årsåldern kanske).
Vi gick till ett litet, kalt kontorsrum.
Två fåtöljer, ett litet bord mellan, med en ask kleenex på bordet.
Jag berättade min historia, snörvlade och grät.
Kuratorn sa dessa meningar ungefär som jag minns:
"Du har verkligen fått omvärdera vad som är farligt här i livet"
"Jag tycker du ska prata med mentorerna på dina barns skolor och berätta"
"En del patienter brukar bestämma sig för att de ska vara med på barnens konfirmation/skolavslutning/födelsedag/ etc och på så sätt överleva till just de händelserna".
"Nu vet vi ju inte vilket team du kommer att tillhöra, om det blir leverteamet eller endokrin/sarkomteam så är det ju jag som är kurator, men om du ska tillhöra onkologen så är det ett annat kuratorteam, men då följer ju jag med dig dit"
Behöver jag säga att detta samtal inte var ett jävla dugg kurativt? Diagnosen var redan klar liksom.
Bara ordet "onkologen" skrämde skiten ur mig.
Jag gick inte dit fler gånger, och det finns inte TACK nog i världen till R.
TACK från hela mitt hjärta <3
En alldeles underbar kollega på jobbet hörde av sig till mig . Han, kallar honom helt enkelt R, eller "healer R". Han sa att han hade hört vad som hade hänt, vilka besked jag hade fått, och att han ville träffa mig, om jag ville förstås.
R arbetar förutom på samma arbetsplats som jag, med healing och meditation på ett alldeles underbart ställe som jag hädanefter kallar "A".
Vi träffades på A en fredag. På kvällen var jag och familjen bjudna hem till goda vänner på middag, de förstod nog att vi inte riktigt orkade fixa med middagsmat.
Fick en stor, varm kram av R när jag kom till A. Sen satt vi oss i ett behandlingsrum (mysigt, ombonad, ljusa färger, tryggt, varmt, tända ljus), och jag storbölade, förstås.
MEN R sa "jag har knackat på din dörr så många gånger på jobbet, jag har sett hur du har stressat och levt ett "pseudoliv", du har aldrig haft tid, allt ska du göra "sen", nu ÄR det "sen""
Han sa att jag ska låta läkarna göra sitt, och så skulle han hjälpa mig med den andra biten, den andliga biten, att läka mig på ett annat plan.
Han sa "det finns hopp", "det här är inte din sista utväg, men du måste göra en helomvändning".
Så började även min andliga resa, resan till ett liv där jag tar hand om mig själv istället för att göra allt för alla andra hela tiden.
Detta skulle bli tufft, sa R. De flesta gör den här andliga resan när de är fysiskt friska, inte som du som går genom tuffa sjukdomsutredningar samtidigt.
Jag fick healing, låg på rygg och lyssnade på R. Jag såg bland annat en lila blomma, en petunia som öppnade och stängde sig (min favoritblomma). Blomman förvandlades till en livmodertapp (min egen) och så höll den på och transformerades från blomma till livmodertapp fram och tillbaka. Det var liksom en öppning i mitten, och där skulle jag in....märkligt... men häftigt.
R kollade upp i en blomsterbok vad just petunian betyder.
Petunian säger:
Låt allting ta den tid det skall.
Visdom: jag har tålamod eftersom jag vet att allt blir bra i slutändan. Allt tar den tid det skall.
R tyckte det var ett mycket bra budskap "från dig själv till dig själv"
Fattar ni!!?? Jag har aldrig haft tid för andlighet, tid att verkligen lyssna inåt, lyssna på mig själv. Så händer detta, och jag får detta budskap som inte kunde vara mer kurativt i denna stund.
När jag kom ut i bilen satte jag igång min mobil, hade stängt av den helt. Den bild som kommer upp i telefonen, INNAN själva bakgrundsbilden, gissa vad det var?? EN LILA PETUNIA, närbild, så vacker. Mindes ej att jag hade lagt in den.
Jag var inte så lessen på kvällen, åt med god aptit hos goda vänner och grät inte en droppe (då).
Träffade R två gånger i veckan till att börja med. Min kära fina vän.
Nu vill jag också berätta om ett annat så kallat kurativt samtal.
R sa till mig att om sjukvården erbjuder samtalshjälp, så ta det. Allt för att du ska må bättre.
När vi (jag och min man) hade träffat läkaren på endokrin/sarkomteam så frågade de om jag ville träffa deras kurator. Tänkte på vad R hade sagt, så visst, det ville jag.
Ringde kuratorns telefonsvarare, sen ringde hon upp, och så fick jag en tid.
Åkte till stora sjukhuset, blev upphämtad i väntrummet av kuratorn (kvinnlig i 50-årsåldern kanske).
Vi gick till ett litet, kalt kontorsrum.
Två fåtöljer, ett litet bord mellan, med en ask kleenex på bordet.
Jag berättade min historia, snörvlade och grät.
Kuratorn sa dessa meningar ungefär som jag minns:
"Du har verkligen fått omvärdera vad som är farligt här i livet"
"Jag tycker du ska prata med mentorerna på dina barns skolor och berätta"
"En del patienter brukar bestämma sig för att de ska vara med på barnens konfirmation/skolavslutning/födelsedag/ etc och på så sätt överleva till just de händelserna".
"Nu vet vi ju inte vilket team du kommer att tillhöra, om det blir leverteamet eller endokrin/sarkomteam så är det ju jag som är kurator, men om du ska tillhöra onkologen så är det ett annat kuratorteam, men då följer ju jag med dig dit"
Behöver jag säga att detta samtal inte var ett jävla dugg kurativt? Diagnosen var redan klar liksom.
Bara ordet "onkologen" skrämde skiten ur mig.
Jag gick inte dit fler gånger, och det finns inte TACK nog i världen till R.
TACK från hela mitt hjärta <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)