Svar från röntgen

Vi satt i väntrummet på vårdcentralen, jag och min man, spända och oroliga. Doktorn kom ut och hämtade oss, han sa: "vad bra att ni kunde komma båda två". Det var ju en fras som lade ytterligare oro över vad som skulle komma. När vi hade satt oss i väntrummet sa doktorn att det såg normalt ut i "lilla bäckenet" (alltså där jag har ont). "Men det är förändringar på binjuren...ja, en tumör, och i levern". Jag tappade hakan, vad säger han, och vad betyder det?? "Hur allvarligt är det här?" undrade jag. "Ja det är mycket allvarligt" svarade doktorn, men man kan operera bort en binjure, man kan leva med en binjure". Så räckte han över ett papper med information (från Karolinska tror jag det var), där man kunde läsa om operation av binjurarna. "Men i levern också, det är väl inte bra?" sa jag. "Nej, det är det INTE" sa doktorn. "Jag har redan varit i kontakt med läkare på endokrin/sarkom team på sjukhuset, du får telefonnummer dit så du själv kan kontakta dem" fortsatte han. "Vill du att jag sjukskriver dig?" "Jag vet inte" sa jag, "jag vet inte hur jag kommer att reagera, det kanske är bra att försöka jobba halvtid!?"
Jag frågade om jag kunde få en kopia på utlåtandet från röntgen, "det är din fulla rätt", sa doktorn, "men det är inte alla som klarar av det"

2011-07-22 09.54
Datortomografi av övre och nedre buk med i.v kontrast: SAMMANFATTNING Således tumör motsvarande höger binjure samt metastassuspekta förändringar inom levern.

UTLÅTANDE
Inom den högra leverloben ses ett par upp till 23 mm stora förändringar vilka inger viss metastasmisstanke. Motsvarande höger binjure finnes en 6,5 x 4 cm stor tumör vilken ställvis uppvisar något oregelbunden kontrastuppladdning. Vänster binjure har ordinärt utseende liksom njurarna. Inga patologiska körtlar retroperitonealt. Ej heller ses någon patologi inom pancreas eller njurar. Ordinära förhållanden inom lilla bäckenet.

Med utlåtandet från röntgen och informationspapperet om binjureoperationer tog vi oss ut från vårdcentralen. Utanför bilen stod vi och kramade om varandra, chockade. Vi grät båda två. Jag jobbade halva tisdagen, berättade om läget för min närmste chef. Efter den dagen blev jag sjukskriven på heltid, orkade inte jobba. Nu började en cirkus utan dess like, och den absolut jävligaste, mest ångestfyllda och helvetiska tid som jag någonsin har upplevt och som jag ALDRIG vill uppleva igen.

Skiktröntgen

Återbesök hos nya gynekologen, vi pratade om möjliga förklaringar till mina smärtor. Endometrios? Bara unga tjejer sa hon. Sammanväxningar? Infektion? Med viss tveksamhet sa hon att hon skulle skriva remiss till laparoskopi, så jag fick fylla i ett papper inför operation. Någon vecka senare ringde hennes mottagningssköterska och sa att doktorn ville träffa mig igen. När jag kom till mottagningen sa hon att hon hade ändrat sig angående laparoskopin, det finns en risk att man perforerar tarmarna osv. "Det kanske är något hormonellt som ska gå över av sig själv" sa hon. Där satt jag åter igen som ett fån och tänkte att "säger doktorn så, så är der väl så" Hem igen med mitt värkande ubderliv. Kvällarna blev värre och värre, knappt kontaktbar, orkade inte röra mig, sluddrade. Kändes som en tennisboll med vassa taggar satt och spände vid blygdbenet, stickningar runt naveln, i "mensvärksområdet" och ner i hela underlivet. Problem med att sitta. Midsommarafton led jag i det tysta, parmiddagar led jag i det tysta, under tågresor med jobbet, bilresor, ja, vad jag än gjorde som inbebar att jag skulle sitta en stund, var en plåga. Sex var inte att tänka på på kvällstid, kände mig oftast ok på morgonen så då funkade det. Tack och lov så sov jag också mina åtta timmar på natten. Sen på eftermiddagen började helvetet igen. Min man bokade tid på vårdcentralen, följde med mig dit och sa "nu MÅSTE ni göra någonting, det här funkar inte längre" Läkaren skrev remiss till CT/skiktröntgen. "den finaste metod vi har, för att "utesluta" något elakartat. Doktorn skulle ringa mig den 27 juli 2011, "då är det mycket möjligt att du redan har varit på CT:n" sa han. Förväntade mig att den skulle vara normal. CT var jag på den 22 juli. Den 25 juli 2011 började jag jobba igen efter semestern. Ont ont ont... På förmiddagen samma dag så ringde de från vårdcentralen och ville att jag skulle komma samma dag klockan halv fyra. Hjälp, nu har de hittat något tänkte jag. Min man blev också orolig, och hur jag fixade att jobba resten av dagen det vet jag inte. Tusen tankar flög genom huvudet. Fortsättning följer...