Födelsedagsfirande och fler symptom

Söndagen den 4 mars 2012. Vi skulle fira min födelsedag.
Jag, maken, barnen, svärfar och svåger gick och åt fondue.
Jag var febrig, tog två citodon och kopplade på TENS-utrustningen. Försökte hålla god min på restaurangen, och kan inte precis säga att jag njöt av kvällen trots att det var ganska mysigt.
Jag var som i en bubbla, lekte att jag var mitt "vanliga" jag för familjens skull, men jag var övertygad om att jag höll på att krascha fullständigt och kände hur paniken smög sig på.
Vi kom hem efter middagen och satte bilen på parkeringen, och innan vi ens hann komma innanför ytterdörren så började jag skälva, jag skakade och tårarna sprutade, kände att nu ORKAR jag inte mer. Det kändes som jag skulle flippa ut fullständigt.
Det skar som av rakblad i hela buken och i revbenen. Jag frös och svettades om vartannat, febrig, darrig, starka panikkänslor. Jag höll allvarligt talat på att förlora förståndet.
Jag slängde mig på sängen när vi kom in, brölade av ångest, "JAG VILL INTE MER", "JAG VILL INTE, VILL INTE VILL INTE, JAG TAR LIVET AV MIG, JAG PALLAR INTE MED DET HÄR".
Min man blev riktigt arg, "vad fan vill du att jag ska göra, jag är ingen doktor, jag ringer efter ambulans".
"Neeeeej", det ville jag inte, vad skulle de göra? Jag hade ju redan sökt så många gånger och det var ju inget fel på mig, de gjorde ju inga "fynd". och jag var VÄL undersökt.
Vilken jävla panik. När man känner sig så förtvivlad så man tvekar över vem man är, om man är galen på riktigt, om man börjar tappa allt förstånd, om man tvivlar på att man är fysiskt sjuk och snuddar vid tanken att det är "psykiskt", att smärtan, febern, blåmärkena, domningarna, darrningarna, panikattackerna beror på ens egna förvridna psyke, då är det minst sagt krångligt.
Jag visste inte om jag skulle låta mig flippa ut fullständigt, bara vråla och bete mig som en galning och bli inlåst och nerdrogad. eller skulle jag lista ut det smidigaste sättet att avsluta livet på.
Eller skulle jag än en gång ta mig samman och försöka hjälpa mig själv.
Det blev det sistnämnda.
Jag låg i en darrande, värkande, förtvivlad hög i sängen och somnade till slut av ren utmattning.
På natten mellan den 4-5 mars 2012 så kom ytterligare ett symptom: ryckningar i kroppen.

Besök på infektionsmottagningen

Letade runt på sjukhusområdet efter infektionsmottagningen.
Det visade sig till slut att jag skulle gå till den vanliga akuten med min remiss. Först in på triage, jag hade feber 38,0 grader. Sen vidare till infektionsmottagningen där jag väntade någon timme. Hade sååååå förbannat ont i magen och underlivet, varvade mellan att stå och sitta, och till slut var det min tur.
Doktor HS kom och hämtade mig, och jag fick dra min story. Jag storgrät av smärta, frustration, spänning och uppgivenhet.
HS sa att "ja, nu har du ju redan blivit stucken så många gånger, och det enda vi kan göra är ju att göra en lumbalpunktion, dvs ett stick i ryggen för att titta på spinalvätskan. Om man ser tecken på infektion där, så kan vi skriva ut antibiotika direkt".
"Gör då det" sa jag. Fick Sobril (tror det var 25 mg) en timme innan ingreppet. Fick ligga ner på en brits och kuta med ryggen, först en bedövningsspruta, och sen blev det provtagning. HS gjorde ett bra jobb, jag sa till när det kändes som nålen var på väg på fel håll, och då rättade HS till den. Det gick bra.
Sen blev jag inrullad bakom ett skynke och slumrade till. Jag skulle få besked efter någon timme om det fanns tecken på infektion i spinalvätskan.
Dr JT kom och berättade att det fanns inga omedelbara tecken på infektion i spinalvätskan, därför kunde de inte skriva ut någon antibiotika, jag skulle vänta ca en vecka på resterande provresultat och eventuellt få antibiotika då om analyssvaret visade på infektion.
Det vara bara att åka hem och fortsätta vara sjuk.