Resa genom helvetet

Så började den då, min resa genom helvetet.  Jag köpte en anteckningsbok på RUSTA. Boken var i formatet A6, pärmarna var av vad som liknade krokodilskinn och var liksom klibbiga och äckliga. På första sidan skrev jag "boken genom helvetet, helvetesboken". Där skrev jag ner tankar, funderingar och fakta.  Googlade på cancer på binjurarna med metastaser i levern. Det var INTE någon upplyftande läsning.  Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. En kontrollmänniska som jag hade helt plötsligt ingen kontroll längre. Kunde läsa att binjuretumörer oftast var benigna, dvs godartade om de var mindre än 5 cm, min var 6,5x4. Men eftersom den var x4 så kunde man kanske ta av 6,5 och lägga till 1 till 4, men då blev den likt förbannat 5,5x5. Med metastaser i levern var det ju inget snack om saken heller, klart att den var malign, elakartad, en riktigt ond djävul.  Mitt lilla hopp stod till att det stod i röntgen beskedet: "som inger VISS metastasmisstanke" det stod faktiskt VISS, det stod inte att det ÄR.  Läste beskedet gång på gång, det stod MITT namn, MITT personnummer, och så det där jävla helvetesutlåtandet.  Började bereda mig för operation, strålning, cellgifter, smärta, tappa hår, att dö från familjen. Fick ångestattacker då jag låg som en båge med vidöppen mun och fullkomligt brölade ut min rädsla, ilska och ångest.  Vänta på undersökningar, min man ringde till endokrin/sarkomteam och pratade med ansvarig läkare. Han berättade att mitt fall skulle tas upp på konferens och att fler undersökningar skulle göras.  Ringde själv till kontaktsköterskan som sa "nu är du omhändertagen", det kändes lite skönt i allt jävla kaos. "Nu är du omhändertagen", dvs nu skulle jag äntligen få hjälp med mina plågor...trodde jag i alla fall.  Det var viktigt att hålla sig i form inför operation och behandlingar. Promenader runt åkrar och ängar där vi bor blev ett regelbundet inslag. Jag travade omkring kilometer efter kilometer, försökte äta så mycket och så sunt som möjligt, och/men tappade ganska snabbt sju kilo. Ångest och rädsla kräver nog sina kalorier, dessutom travade jag ju runt och brände en del kalorier där också. Fin färg fick jag också i solen, och när jag såg mig i spegeln var det en slank, brunbränd kvinna med vältränade ben, långt lockigt hår, jäkligt skrämd, men ändå attraktiv. Till vilken nytta, tänkte jag, håret kommer att ramla av, jag kommer bli stympad, blek, sårig, och till sist dö ifrån denna värld.  Kanske kommer de att säga nästa sommar att "vi rullar ut mamma på altanen", där sitter jag utan hår, blek, sjuk, döende, med min man och mina barn på min älskade altan.  Heeeeelt sjukt.  Men vilka symtom hade jag då??? Fick liksom inte ihop det med binjurecancer och/eller levercancer.  Men beviset fanns ju där, och doktorn på vårdcentralen hade sagt att "detta är MYCKET allvarligt". Nu väntade fler undersökningar, fick tid för CT med PETkamera.  Det gör man för att ha koll på spridning/metastasering.  Radioaktiva sockermolekyler sprutas in i blodet och så fastnar de och lyser upp där det finns ökad aktivitet/celler som delar sig snabbt, dvs maligna celler, dvs cancer.  Jag har fött två barn, den första på vanligt vis och nummer två med kejsarsnitt. Det är i princip de två gånger då jag tidigare hade haft någon rejäl kontakt med sjukvården.  Jag som aldrig varit "sjuk" åkte in och ut i brummande, dunkande, tutande trummor, stacks i båda armarna. Tappades på blod, och insprutades med kontrast av olika slag. Min man släppte av mig på sjukhuset, han skulle hem och ringa runt för att få en tid till undersökning med magnetkamera. Jag hade fått en tid om flera veckor och det kunde vi bara inte vänta på, så han skulle ringa alla sjukhus i närområdet och sen i resten av Sverige för att få en tid så fort som möjligt. När jag satt och väntade på min tur för CT PET, så ringde de dock från magnetkameran i grannstaden och sa att de hade en tid om några dagar, kontaktsköterskan på endokrin/sarkomteam hade ordnat detta.  Råkade se remissen till CT PET, den låg på bordet vid sidan om där jag låg och vilade inför undersökningen. Stod någonting om "massiv expansivitet höger binjure". "Expansivitet" det stod inte ens "tumör", och det stod inte "cancer", men "expansivitet" var nog så skrämmande vill jag lova.  Fortsättning följer...